IDÈDEBATT. Jag går min rituella morgonpromenad. En promenad som handlar om att inte gå sönder. Om att hålla ihop. Hösten har äntligen kommit och jag tänker på min sommar.
Vad fick jag ut av den? Fick jag andas lite eller stökade jag bara runt på min lediga tid?
Och jag tänker på Palestina. Det gör jag hela tiden.
Årets Pride i Stockholm var den vackraste och mäktigaste jag någonsin deltagit i. Jag gick med min bästa vän Jon. Och vi gick självklart med Queers for Palestine.
Jag tänker på hur många vi var och hur stolt jag var. Över oss. Att med tårar strömmande nerför kinderna titta upp på Kungsbron och se ”Queera judar för ett fritt Palestina” som vecklade ut sin banderoll där det stod ”Ingen är fri för än alla är fria”.
Jag stod nära palestinarörelsens Ammo (Farbror på arabiska), en man som är med i varje demo och i varje blixtmanifestation. Vi tittade upp på bron.
Han vajade den palestinska flaggan och jag stod bredvid med tårar rinnande nerför kinderna.
Jag var så stolt, så stolt och ville ta in att Stockholm där och då var en väldigt kärleksfull och solidarisk plats.
Så många åskådare som gav hjärtan till oss och som jag kramade på vägen.
Nostalgisk händelse med alla kramar
Det var en sån nostalgisk händelse med alla dessa kramar. För så höll jag på under 90-talets Pridparader.
Men då kramade jag folk som gav kärlek och verkade tycka om mig trots att jag var bög. Nu kramade jag dem för att de stöttade Palestina.
Jag har varit Palestinaaktivist i snart 20 år. Men även också aktiv inom queeraktivism och organisering under mina vistelser i Libanon, Syrien och Jordanien.
Där har dessa nätverk nära kontakter med varandra och andra delar av regionen som Palestina och Egypten.
Och förutom att kämpa för rättigheter i sina egna länder, går den queera aktivismen självklart hand i hand med de-kolonisering, kampen mot israelisk apartheid och för ett fritt Palestina.
Men när vi queers i väst engagerar oss i kampen för ett fritt Palestina stöter vi på ett motstånd. Ett maskineri av begrepp och påståenden från Israels apologeter som är till för att förminska och dumförklara oss.
Israel har sin propaganda
Israel har haft ett vapen i 77 år. Förutom att vara historiens mest militärt rustade koloniala makt, så har de sin hasbara – det vill säga propaganda.
Ett maskineri till för att få det illegala att verka legalt, det omoraliska att bli moraliskt och det odemokratiska att låta demokratiskt.
Och hasbaran mot oss aktivister i hbtq-världen går hand i hand med ett fenomen som heter pinkwashing.
I Israels fall är det ett sätt att tvätta sin smutsiga byk genom att visa för världen hur progressiva de är med hbtq-rättigheter.
De stoltserar till exempel med Tel-Aviv Pride och visar hur bögar och flator får gå med i IDF. Men vad som inte kommer fram i den propagandan är att exempelvis samkönade äktenskap fortfarande inte är lagligt, då Israel i grund och botten är ett väldigt konservativt samhälle.
Det ”ljuva” gaylivet finns i en liten del av Tel-Aviv.
Men framför allt så sätts denna rosa front upp för att påpeka att Palestinier är patologiskt homofoba. På andra sidan muren finns barbarerna som hatar bögar och förtrycker kvinnor.
Och Israel är i den berättelsen fristaden för queera palestinier.
IDF:s våld slår mot alla palestinier
HBTQ-organisationen al-Qaws på Västbanken har ett uttryck: ”Israel vill få väst att tro att det finns en rosa dörr i Apartheidmuren. Men det finns ingen rosa dörr.”
För IDF’s våld slår mot alla palestinier, queers som hetero.
Efter dryga två år av folkmord så utbrister jag med smärta: Det har mördats tusentals och åter tusentals queers i Gaza men det är inte Hamas som har dödat dem det är Israel.
Men denna rosa propaganda fyller även ett större syfte. Den ska få väst att tro att Israel kämpar för den västerländska civilisationen.
Som Ebba Busch sa i Aftonbladet: ”Israels krigar för oss.” Och i detta ”oss” ingår vi i hbtq-communityt.
Det Ironiska är att riksdagspartierna som vajar mest med den israeliska flaggan – för oss – i grunden är homofoba partier.
Israels propaganda skapas inte bara av staten Israel utan av lobbygrupper och thinktanks runt om i västvärlden. Där upprepas samma berättelser om och om igen.
Som sjuksköterskan Jasmine Friedjung och författaren Isabell Harbrecht skriver i sin ”Hasbara-skola” på Instagram: ”Vår hjärna gillar det vi redan känner igen. När vi hör samma sak börjar det kännas självklart”.
Upprepar du en lögn blir den sann
Upprepar du en lögn tillräckligt många gånger så blir det en sanning. Pinkwashingen är i Israels fall, likt påståendet att ”IDF är den mest moraliska armén i världen”, ett sätt att påpeka hur moraliska och etiska de är jämfört med de barbariska, homofoba palestinierna.
Jag kunde själv märka som aktivist hur min sexualitet mer och mer började problematiseras av pro-Israeler i slutet av 00-talet.
Kommentarer som skulle underminera min aktivism skiftade från ”Men Israel är ju Mellanösterns enda demokrati” till ”Du vet att dom stenar bögar i Gaza.”
Detta sagt att av människor som aldrig satt sin fot i Gaza eller varit i ett enda land i Mellanöstern – förutom Israel.
Första gången jag fick läsa om fenomenet var runt 2010 när jag bodde i Beirut.
Den amerikanska professorn i ”Queer Studies” vid Rutgers University, Jasbir Puar, skrev om hur Israels pinkwashing är finansierad av den Israeliska staten genom PR-byrån ”Brand Israel”.
Så fick bögarna att polera Israels smutsiga fernissa.
Mer rosa propaganda i Palestina
Ju mer stödet för Palestina vuxit de senaste 20 åren desto mer rosa propaganda. Efter varje räd i Gaza allt aggressivare kampanjer för att framställa Israel som den civiliserade moraliska motparten till Palestina.
Efter 7 oktober har teknikerna blivit galnare och galnare. Betalda västerländska ickejudiska gayinfluencers som Daniel Ray Spaulding rapporterar från stränder i Tel-Aviv där han går runt och klämmer på israeliska män och berättar hur de ska ha sex i ett lyxigt ventilerat skyddsrum senare.
Han berättar för oss att han är en ”Power Gay” som får gå runt bland manliga israeliska män och berättar hur starka och modiga de är.
”Att klaga och vara svag är inte sionism” berättar han för tittaren och smeker en fnittrande man på bröstet.
Med uttryck som ”makt är det enda sättet att göra gott i världen” låter han som en böghitler. En ny sorts bög. En ”powergay” som stöttar Israel.
Inläggen är både homofoba och antisemitiska.
Inför Pride så la jag ut ett klipp på Instagram för att kicka igång veckan. Jag ville informera om vad det är som vi firar.
Där berättade jag vad Pride i grund och botten är och använde det arabiska ordet ”Intifada” som betyder att resa sig.
Det var en Intifada som skedde den varma juninatten i New York 1969. När queers, trans, flator och bögar fick nog och reste sig mot polisen.
Och jag tog även upp den mest använda propagandan som slängs emot oss queers för Palestina. Lögnen att Hamas slänger bögar från hustak.
Hamas islamistisk konservativ rörelse
Jag vet att Hamas är en islamistisk konservativ rörelse och att samsex är förbjudet i Gaza. En lag som förövrigt togs dit av britterna under mandatperioden.
Men jag upprepar igen: de har inte slängt någon bög från ett hustak.
Detta påstående är den israeliska Pinkwashingens heliga graal. När du inte har några argument kvar. Kalla då oss aktivister för ”chickens for KFC.”
Det tog ett dygn men sen var trollen igång. Botar och proisraeliska ”Influencers” bombade mitt konto.
Jag kommenterade inte men iakttog och analyserade propagandamanuset som rasslade in i kommentarsfältet.
”Åk till Gaza du kommer bli stenad”, ”de kommer döda dig”. Upprepning och åter upprepning. Såklart var jag en ”judehatare” men de riktigt intressanta kommentarerna var de i stil med ”måste du hata judar för att få bli knullad av araber?” där den sexuella orientalismen tittade fram.
Som om min aktivism handlade om sex och inte om att jag hatar när barn blir skjutna i huvudet.
Kräver ingen Prideparad i rasmassorna i Gaza
Min kompass är glasklar. Jag är emot ockupation, kolonialism och apartheid punkt.
Jag kräver ingen Prideparad i rasmassorna i Gaza för att tycka att det som sker är fruktansvärt fel.
Min solidaritet är promiskuös i det att den landar hos människor som kan tyckas vara helt annorlunda än mig. Det är det som är solidaritet.
Jag brinner för alla i Palestina, queers som straighta.
Det finns ett uttryck som heter ”empatisk oro”. Som betyder just det, att känna för någon som är till ytan helt annorlunda dig.
Det är det som är vår vackra rörelse.
Vi är bögar, trans, pensionärer, barn, judar, muslimer, kristna, ateister. Skulle jag rabbla oss alla skulle listan aldrig ta slut.
Ja, jag är bög och jag älskar Palestina.