Publicerad 21 okt 2025 kl 11.04Uppdaterad kl 11.54

Centerpartiets Anna-Karin Hatt avgick förra veckan som partiledare på grund av hot och hat. 

David Brax ger perspektiv på en fråga som saknar nyans i det offentliga samtalet.

Centerpartiets före detta partiledare Anna-Karin Hatt avgick på grund av hat och hot

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Öppna bild i helskärm

David Brax är utredare på Göteborgs universitet.

Foto: Paulina Westerlind / Privat

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. En snabb blick i Mediearkivet visar att begreppsparet ”hot och hat” förekom i 53 artiklar 2011, för att nå en toppnotering 2022 med 4509  2013 publicerade Brottsförebyggande rådet ”Politikernas trygghetsundersökning” (PTU) som satte siffror på problemet med utsatta förtroendevalda och på dess konsekvenser för denna centrala del av demokratin. Sedan dess har man tittat på en lång rad andra yrkesgrupper. Journalisters utsatthet har undersökts och 2016 publicerade Myndigheten för kulturanalys siffror om författare och konstnärer. 

Dessa yrkesgrupper pekades ut som av ”särskild betydelse för demokratin” i regeringens handlingsplan ”Till det fria ordets försvar” (2017). TCO publicerade 2022 rapporten ”Hatad och hotad i demokratins tjänst”. Så kan hot, våld och trakasserier mot tjänstemän påverka demokratin”, där de påpekade att sådant förekommer i de flesta branscher i både privat och offentlig sektor. Förra året kom en rapport om utsatthet för forskande och undervisande personal vid högre lärosäten. 

Alla de fall som dessa rapporter vittnar om leder inte till att folk lämnar högt uppsatta positioner, som skedde med Anna-Karin Hatt förra veckan, men de tär på samhället lika fullt. De mest uppmärksammade fallen är inte de mest typiska fallen, och det finns risker med att låta problembilden dikteras av de fall som syns i medier. 

I senaste PTU, som handlar om utsatthet under 2022, finns ett antal uppgifter som är centrala för en riktig diskussion om problemet.

Det vi vet om förövare från PTU är baserat på vad utsatta rapporterat, och det vanligaste är att förövaren är okänd.

Fördelning, partier: Miljöpartiet är det med marginal mest utsatta partiet (48,1 procent). Men så har det inte alltid varit. 2014 var SD mest utsatta på 51,2 procent, medan MP låg närmre snittet. I senaste mätningen hade SD fått ned sina siffror till 33,2 procent. Att det finns skillnader mellan partierna är en viktig uppgift, men det är också viktigt att påpeka att andelen utsatta är som minst 24 procent inom samtliga partier.

Fördelning, kön: Efter Hatts avhopp har det skrivits mycket om att kvinnor är särskilt utsatta för hat och hot, exempelvis i intervjuer med statsvetaren Sandra Håkansson (Expert: Förövarna riktar in sig på kvinnor). Enligt PTU 2023 var kvinnliga förtroendevalda något mer utsatta (31 procent 2022, jämfört med 28,3 procent av männen), men inte dramatiskt mycket mer. 

Däremot tycks utsatthet och oro för utsatthet innebära en större kostnad för kvinnor än för män, och det är värt att gräva i varför det förhåller sig på det sättet. Om det låter som att kvinnor är ”skörare” så kom ihåg att kvinnor begränsar sig i högre utsträckning än män, undviker sociala medier eller undviker att engagera sig eller uttala sig i vissa frågor, men att de ändå är mer utsatta. En förhållandevis jämn fördelning av utsatthet kan alltså dölja en ojämn fördelning av självcensur och annan riskhantering som håller siffrorna nere.  

Politiker på båda sidor är utsatta för intensiv missaktning.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

Det vi vet om förövare från PTU är baserat på vad utsatta rapporterat, och det vanligaste är att förövaren är okänd. Vi har alltså mycket begränsat underlag för att säga något bestämt om förövare. Det vanligaste (40,2 procent av fallen) är att förövaren beskrivs som en ”förargad medborgare”. På frågan om vilka grupper som ligger bakom anger de flesta ”inget av ovanstående”, ”vet inte” eller ”annan typ av grupp”. 

Annons

Tillsammans utgör dessa svarsalternativ nästan två tredjedelar av fallen. Den vanligaste uppfattade grupptillhörigheten är ”högerextremistisk/rasistisk” (17,4 procent av fallen) och ”vänsterextremistisk” (7,6 procent). Man kan alltså säga att det största problemet är högerextremism, men man kan också säga att det största problemet är okänt, och kanske handlar om något helt annat än den sortens politik.

Det vanligaste uppfattade motivet var att gärningsmannen ville förödmjuka/förolämpa eller visa missnöje. En mindre andel, 17,4 procent av incidenterna, knyts till att gärningsmannen vill påverka beslutsfattande.  

Förhoppningsvis håller intresset nu i sig tills Brå släpper nästa rapport den 6:e november. 

Den vanligaste journalistiska vinkeln på hot och hat är att problemet blivit värre. Detta kan då knytas till någon annan aktuell utveckling och möjliggör spekulationer om orsakssamband. Men siffrorna stöder inte riktigt det påståendet. Kan vi kanske säga att angreppen blivit grövre? Inte det heller: negativa konsekvenser av utsatthet eller oro för utsatthet har legat ganska stabilt åtminstone sedan 2016 (runt 25-26 procent). En verklig diskussion om orsaker behöver ta hänsyn till detta. 

Min förhoppning är att vi ska kunna diskutera problemet med hat och hot öppet och nyfiket. I synnerhet behöver vi vara öppna för att det kanske inte passar så enkelt in i en bestämd berättelse om det offentliga samtalet. 

Av David Brax

David Brax är utredare vid Göteborgs universitet.