Patrik Kronqvist
Publicerad 25 okt 2025 kl 07.00Uppdaterad kl 07.47
Polisen pratar om gängvåldet som om det vore ett väderfenomen. Men myndighetens brister är en del av förklaringen till att våldet plågar just Sverige.
Rikspolischef Petra Lundh.
Foto: IDA ÅKESSON / SPA
Öppna bild i helskärm
Polisreformen 2015 får kritik.
Foto: Janerik Henriksson / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Patrik Kronqvist
De senaste tio åren har polisens årliga anslag mer än dubblerats, från 20 till 45 miljarder kronor. På ett decennium har myndigheten fått hela 100 miljarder kronor extra att spendera.
Vad fick fick vi för pengarna? Tyvärr inte så mycket.
År 2015 genomgick polisen en stor omorganisation. De 21 länspolismyndigheterna slogs ihop med Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium till en enda nationell myndighet.
Tanken var att polisen skulle lösa fler brott, använda pengarna mer effektivt och få ut fler poliser på gator och torg.
Resultatet blev det omvända, konstaterar Riksrevisionen i en ny utvärdering: Polisen löser en lägre andel brott till en högre kostnad och det utan att de lokala poliserna prioriteras.
Slutsatserna är inte förvånande för den som har läst Hanne Kjöllers utmärkta bok Polisen – så funkar det (inte).
Hon tecknar bilden av en myndighet där duktiga medarbetare hålls tillbaka av stela regelverk och förlamande byråkrati. Över 600 styrdokument dikterar på detaljnivå hur verksamheten ska skötas.
Resultaten blir ofta absurda. Som den erfarna trafikpolisen som inte fick använda lasermätaren efter föräldraledigheten – hon hade inte gått den årliga kursen på apparaten hon redan kunde.
Vardagen för många poliser präglas av ryckighet. Många problem löses med det som på polisiärt språk kallar ”särskild händelse” – där poliser tillfälligt får andra arbetsuppgifter.
Det är rimligt vid sådant som terrordåd, statsbesök och Eurovision song contest. Men verktyget har kommit att användas i det vanliga arbetet: vid mord, när det är kö till passexpeditionerna och i praktiken också för att det är ont om poliser i Stockholm. När Riksrevisionen för några år sedan räknade fann man hela 1 556 stycken särskilda händelser.
Det betyder att lokala poliser ständigt rycks bort från sina jobb – tvärtemot hela idén med reformen.
Den nya polismyndigheten lyckas kombinera det sämsta av två världar. Byråkratiseringen har ökat, men samtidigt är styrningen usel.
Procentuellt har flest nya tjänster tillkommit på stödfunktioner som HR. Samtidigt kan det ta upp till 33 veckor att anställa en polis – även om personen redan jobbar i kåren, skriver Hanne Kjöller.
Det är absurt att polisen beskriver brottsutvecklingen som något som myndigheten bara drabbas av, likt ett väderfenomen.
IT-stödet är lika bedrövligt. Chefer som jobbar med planering och uppföljning flyttar data manuellt mellan Excel och Powerpoint. Kanske är det därför polisen mitt under semestern i fjol upptäckte att man spräckt budgeten med en miljard kronor.
Sammantaget är det inte speciellt förvånande att många anmälningar aldrig utreds, att den lokala polisen har svårt att arbeta brottsförebyggande och att kostnaderna skenar. Det är mer förvånande att enskilda poliser trots allt får så mycket gjort.
Annons
Det finns ingen anledning att måla allt i mörka färger. Kurvan över antalet skjutningar faller. Polisens charmoffensiv i utlandet ger effekt – allt fler gängtoppar utlämnas från länder utanför Europa, som Mikael ”Greken” Tenezos från Mexiko.
Riksrevisionen berömmer också rikspolischefen Petra Lundhs arbete med att banta byråkratin. När jag intervjuade henne i Almedalen i somras medgav hon att polisen inte är tillräckligt effektiv. Så självkritisk lät sällan hennes företrädare.
Men myndigheten är fortsatt märkligt besatt av sin egen image, som journalist utsätts man för en typ av spinn från kommunikationsavdelningen som annars bara kommer från företag och partier.
Framgångar är alltid polisens förtjänst medan motgångar skylls på omvärlden och samhällsutvecklingen, konstaterar Hanne Kjöller.
Mönstret upprepades när Riksrevisionens kritiska utvärdering släpptes i veckan. Då var polisen snabbt ute och försökte bortförklara resultaten med att brottsligheten har blivit grövre de senaste tio åren.
Det stämmer förvisso. Men man nämner inte allt som borde ha gjort jobbet lättare: färre bilstölder, inga värdetransportrån, 10 000 fler anställda och fler verktyg i lagboken.
Framförallt är det absurt att polisen beskriver brottsutvecklingen som något som myndigheten bara drabbas av, likt ett väderfenomen. Som om polisens svagheter i sig inte kan ha bidragit till att det grova gängvåldet har fått ett särskilt starkt fäste just i Sverige.
Polisens usla resultat – trots alla miljarder och trots alla nya anställda – borde vara en väckarklocka för politikerna. Mer pengar framställs alltid som den eviga lösningen på Sveriges samhällsproblem, en större budget tycks vara det enda sättet att visa politisk ambition.
Men i fallet med polisen är det uppenbart att pengarullningen är en del av problemet. Nödvändiga effektiviseringar och prioriteringar har uteblivit. Cheferna har tänkt att det löser sig ändå, till slut kommer det alltid mer pengar. Och politikerna har gett dem rätt, gång på gång.
När Petra Lundh nu börjar tala om att Sverige behöver ytterligare 10 000 poliser är det därför lätt att bli kallsvettig.
Historien förskräcker.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
LÄS MER: Gängvåldet är inte ens det farligaste hotetLÄS MER: Sverige har bara lärt halva läxan av DanmarkLÄS MER: Tystnadskulturen är polisens största problem
