Publicerad 28 okt 2025 kl 06.10Uppdaterad kl 06.35

Liberalerna velar igen. Men än finns chans att rädda ansiktet. I slutet av november avgörs det.

Mohamsson säger att hon vill hålla fast vid Tidösamarbetet. Samtidigt säger hon nej till SD i regeringen.

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Runo Johansson, L, är lokalpolitiker i Tidaholm.

Foto: HENRIK JANSSON

Öppna bild i helskärm

Jimmie Åkesson har sagt att SD tänker fälla alla regeringar där partiet inte ingår.

Foto: Fredrik Sandberg / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Simona Mohamsson kan räddas – av sina medlemmar.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

Det är ett obegripligt beslut. Kanske var det därför Agendas programledare inte kunde släppa frågan när Liberalernas partiledare Simona Mohamsson intervjuades på söndagen.

– Hur då, hur ska du lösa det? Ni har helt olika budskap här, sa SVT:s Tomas Nordenskiöld.

Ämnet var givetvis Liberalernas nej till SD-ministrar i regeringen. För två veckor sedan kom beskedet från partistyrelsen: L tänker inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Knivigt läge, eftersom SD har sagt att de tänker rösta blankt nej till en högerregering om de själva inte får sitta med. Och partiet är åtta gånger större i opinionen än L.

I Agenda försvarade Mohamsson linjen. Men samtidigt sa hon följande:

– Det viktiga i svensk politik i dag är att man väljer sida, att man är tydlig med vem som är statsministerkandidaten.

För hennes del är den personen Ulf Kristersson. Men om han plockar in Jimmie Åkesson – en politiker som L haft ett nära samarbete med i tre år genom Tidöavtalet – då röstar L rött. Även om det innebär att Sverige går till nyval. Även om det innebär slutet för Liberalerna som riksdagsparti.

Kanske borde kvantfysiker snarare än statsvetare analysera partiet Liberalerna. 

Linjen saknar all form av sans, logik och verklighetskontakt. Den har retat upp Moderaterna. Mohamsson har tappat i förtroende. Stödrösterna riskerar att utebli, vilket man inte har råd med när man ligger runt två procent i opinionsundersökningar.

Men det finns hopp. Det kan visa sig att Liberalernas medlemmar är klokare än partistyrelsen och den vänsterlutande Stockholmsfalangen. 

I november har partiet landsmöte i Karlstad. Flera förslag har inkommit som föreslår att L ska fimpa SD-skräcken och i stället förhålla sig nyktert till verkligheten. 

Som Runo Johansson, kommunalråd i Tidaholm, konstaterar i sin motion finns det tre realistiska val för Liberalerna.

Det första är att sitta i en regering tillsammans med de övriga Tidöpartierna. 

Det andra är att göra detsamma med S, V, MP och C – vilket bör vara uteslutet för ett borgerligt parti som vill bygga kärnkraft och sänka skatter.

Det tredje alternativet är att inte samarbeta med någon och därmed bli ett irrelevant mittenparti, som Centerpartiet fast utan mångmiljonbelopp på börsen. Om man nu lyckas skrapa ihop fyra procent vill säga.

Landsmötets ombud måste därmed fråga sig vad som är viktigast. Är det att fortsätta driva liberal politik, styra departement och påverka Sverige? Eller är det att inte ”legitimera” vissa ”krafter” – något man redan gjort i och med Tidösamarbetet med SD?

Medlemmarna kan rädda ansiktet på Mohamsson. Om den sakpolitiskt inriktade sidan vinner över ”god image”-falangen kan partiledaren hänvisa till den interna demokratiska beslutsprocessen och slå fast att en röst på L är en röst på en borgerlig regering.

Hattigt? Ja. Onödigt? Verkligen. Det är fascinerande hur Liberalerna gång efter annan lyckas krångla till det för sig själva. L är partipolitikens svar på kanske-mannen, som aldrig kan hålla fast vid ett beslut och ständigt velar. Men det straffar sig. 

Liberalerna måste tänka om medan tid ännu är.

LÄS MER: Gå inte på vänsterns spinn om samarbete med SDLÄS MER: LEDARE: Rookien spelade bort högerns starkaste kortLÄS MER: Släpp SD-skräcken eller dö i mitten