Påve Leo XIV undertecknade ett apostoliskt brev för att uppmärksamma sextioårsjubileet av Gravissimum Educationis, innan han, på måndagen, presiderade över en mässa för Utbildningens jubelår.

Vatican News

Tillsammans med studenter från de påvliga universiteten, undertecknade, som en del av Utbildningens jubelår, påve Leo XIV ett apostoliskt brev, skrivet för att fira sextioårsjubileet av Gravissimum Educationis och för att reflektera över den aktuella betydelsen av det konciliära dokumentet samt de utmaningar som utbildningen står inför idag – särskilt för katolska skolor och universitet.

Efter undertecknandet av dokumentet presiderade påven över en mässa i Peterskyrkan. I sin predikan påminde han om den djupa symbolik som präglar pilgrimsvandringen som markerar jubelåret.

Han förklarade att, att kliva över heliga portens tröskel, påminner oss om att tron, liksom livet självt, inte är statiskt. Det är en ständig ”övergång” – från död till liv, från slaveri till frihet – en erfarenhet av påskmysteriet som kallar oss till ständig förnyelse och hopp.

En vidare blick

När han vände sig till studenter och akademiker ställde påven frågan om vilken nåd som berör deras liv djupast, och svarade:

”Det är nåden av en övergripande vision, ett perspektiv som kan omfatta horisonten – som kan se bortom.”

Med utgångspunkt i Lukasevangeliet (13:10–17), där Jesus botar en kvinna som varit krokryggig i arton år, jämförde påven botandet med kunskapens gåva.

Kvinnans tillstånd, sade han, speglar det andliga och intellektuella tillståndet av slutenhet – oförmågan att se bortom sig själv:

”När människan inte kan se bortom sig själv, sina erfarenheter, idéer och övertygelser, sina egna projekt,” förklarade han, ”då förblir hon fången, förslavad och oförmögen att bilda mogna omdömen.”

Sann studier – en handling av befrielse

Liksom Kristus reste kvinnan upp, så lyfter även lärandet den mänskliga anden – botar själviskhet och skänker en vidare syn, en som omfattar mysterium, sanning och gemenskap med andra.

”De som studerar blir ’upplyfta’,” sa påven, ”de vidgar sina horisonter för att återfinna en blick som inte riktas nedåt, utan uppåt – mot Gud, andra och livets mysterium.”

Tron och förnuftets enhet

Påven uttryckte sedan sorg över att den moderna världen har blivit ”experter på verklighetens minsta detaljer”, men har förlorat förmågan att se helheten – att förena kunskap med mening.

Mot denna splittring uppmanade han forskare att återupptäcka harmonin mellan intellekt och ande, en enhet som förkroppsligas av helgon som Augustinus, Thomas av Aquino, Teresa av Ávila och Edith Stein.

”Kyrkan behöver detta enade perspektiv – både för idag och för framtiden,” fortsatte han, och uppmanade studenter och professorer att se till att deras akademiska arbete inte blir ”en abstrakt intellektuell övning”, utan en kraft som förvandlar livet, fördjupar tron och stärker vittnesbördet om evangeliet.

Utbildning som en kärlekshandling

Påven beskrev sedan lärarens uppdrag som ett sant barmhärtighetsverk. Undervisning, sade han, liknar evangeliets mirakel:

”Lärarens uppgift är att lyfta upp personer, hjälpa dem att bli sig själva och utveckla samveten som är upplysta och förmögna till kritiskt tänkande.”

De påvliga universiteten, uppmanade han, måste fortsätta detta Jesu uppdrag – en form av kärlek uttryckt genom studier.

Att mätta hungern efter sanning, fortsatte han, är inte bara en akademisk plikt utan en livsviktig mänsklig uppgift:

”Att stilla hungern efter sanning och mening är en nödvändig uppgift, för utan dem skulle vi falla i tomhet och till och med dö,” sade han.

En tillhörighetens resa

När han avslutade sin predikan påminde påven de närvarande om att sökandet efter sanning inte bara avslöjar kunskap, utan också tillhörighet. Han citerade sposteln Paulus ord:

”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar, så att ni på nytt skulle leva i fruktan, utan ni har fått en ande som ger söners rätt” (Rom 8:15).

I studier och forskning, sade han, kan varje människa återupptäcka den djupaste sanningen av alla: att vi inte är ensamma, utan tillhör en kärleksfull Fader som har en plan för våra liv.

Till slut bad påven att alla som verkar inom den akademiska kallelsen må vara: ”män och kvinnor som aldrig böjer sig in mot sig själva, utan alltid står upprätta – bärande glädjen och trösten från evangeliet vart ni än går.”