Jag möter ofta okunskap som brottsoffer.
År 2007 var jag nära att mista livet. Den händelsen blev ett djupt trauma och resulterade i svår PTSD – men också i nya lärdomar.
En smärtsam, men värdefull insikt: att den som har sår kan utveckla en ovanlig förmåga att känna med andra som bär liknande ärr.
PTSD handlar inte bara om flashbacks, ångest eller sömnlösa nätter. Det är heller inte något som enbart drabbar soldater eller människor som upplevt krig och katastrofer.
Min PTSD är komplex. Den innebär en sårbarhet som tar sig många uttryck – i brist på tillit, i ett ständigt katastroftänkande, och i en kropp som reagerar starkare än jag själv vill. Förändringar har skett i hjärnans amygdala och hippocampus – de delar som styr känslor och minne – och det påverkar hela mitt sätt att uppleva världen.
Därför är det oerhört viktigt att människor inom vård och myndigheter har både kunskap och förståelse. Att läkare, terapeuter och handläggare bemöter oss med insikt, tålamod och empati.
När jag möter vårdpersonal är jag ofta ängslig och skör, trots att jag i vardagen fungerar väl och aktivt arbetar med mina rädslor. Det är själva utsattheten i mötet som kan väcka min PTSD till liv.
Det skulle underlätta enormt om kunskapen om PTSD var större och djupare. För oss som bär på trauman handlar det inte bara om behandling – utan om att bli bemötta med respekt, trygghet och förståelse.
Jag föreläser om detta ämne, och möter ständigt människor som känner igen sig i mina ord. Tillsammans försöker vi göra det osynliga synligt.
Med hopp om en ökad medvetenhet