De nya svenska romanerna växer till tjocka volymer på långt över 500 sidor.
Ulf Olsson undrar om det beror på en infernalisk plan att att bota läskrisen.
Statsministern botaniserar i Trosa bokhandel.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärm
DEBATT. Kan läskrisen, den där att ingen längre läser det alla borde läsa, övervinnas genom att man skriver riktigt långa böcker? En titt på den svenska bokutgivningen ger vid handen att detta är en stark litteraturpolitisk tendens: bota krisen genom att tvinga läsaren att ta sig igenom riktigt många sidor! Håll hen sysselsatt!
Problemet är bara att det inte alltid står något på de där sidorna. Danska poeten Pia Tafdrup frågar i sin poetik ”Över vattnet går jag” (översatt av Anders Palm) om ”kanske varje diktares produktion [kan] sammanfattas i en enda mening.”
Absolut, svarar jag entusiastiskt, äntligen någon som förstått hur man kan underlätta livet för både läsare och kritiker. Men så tvekar jag: kanske behövs det ändå två meningar för att sammanfatta vad som pågår i den svenska litteratur som alldeles uppenbart lider av elefantiasis?
Tanken om två meningar för att sammanfatta ett givet bokverk finns redan utarbetad. Magnus Hedlund berättar i sin ljuvliga, korta ”Livet är en häst” – bra titel! bra bok! – om hur den i franskan baserade ”skrivjuntan” (jämför ”syjunta”) Den litterära rörelsen Oulipo utarbetade en metod kallad ”huvud till svans” (”tête à queue”): för att sammanfatta en dikt tar man helt enkelt den första och den sista meningen, början och slutet. Hedlund menar att metoden också passar för romaner, och han väljer då böcker av vad han kallar typen ”kriminell underhållningsroman”, och då ”får den speciella och ofta intressanta resultat”. Också för svensk litteratur…?
Dags då att skrida till handling. Först ut en diktsamling, Johan Jönsons ”Proponeisis”, omfattande inte mindre än tvåtusentvåhundrasjuttiotvå sidor, utgiven 2021. Så här lyder den från nos till svans, från början till slutet:
”Att hissas in ugnen.
Diminutivtunnaste film av fukt på
tingen, mellan tingen; i tingens infinitesimalt
små sprickbildningar och rupturer.”
Resultatet sammanfattar, vill jag hävda, viktiga inslag i Jönssons författarskap: ugnen, arbetstvånget vid smältugnen, där arbetarens hud sedan kommer att bära spår av ”sprickbildningar och rupturer”. Därtill talar svansföringen också om en stil där ord görs främmande och svåra: ”diminutivtunnaste”?
Är Lydia Sandgren den svenska litteraturens Taylor Swift?
Foto: Anders Wiklund/TT / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Men detta är ju uppmuntrande, metoden fungerar och ger tydligt avläsbara resultat. Vi går vidare, och då så klart till den svenska litteraturens Taylor Swift, ja, Lydia Sandgren så klart (vem trodde du jag menade?). Hennes nya roman är på 777 sidor, heter ”Artens överlevnad”, och infogar sig naturligt i genren ”kriminell underhållningsroman” – ja, den borde kriminaliseras eftersom man somnar under läsningen och då riskerar livhanken, den kan ju falla rakt ner i ansiktet på den stackars oskyldigt sovande. Så här lyder den från huvud till svans:
Annons
”Orkestern hade stämt färdigt sina instrument för länge sedan, men dirigentpulten stod fortfarande tom. ’Välkomna’, sa jag. ’Då börjar lektionen.’”
Lysande, talande resultat: en värdinna tar upp taktpinnen i denna uppdatering av den borgerliga underhållningsromanen, och välkomnar oss till, ja, till vad? Ordmängden mellan början och slutet minns jag ingenting av, där står något helt tomt, och det är förmodligen talande att romanen avslutas med det välkomnande som borde ha inlett den. Men vad vet jag om den borgerliga världens konventioner?
Hans Gunnarssons senaste roman är ”bara” 480 sidor.
Foto: Sara Mac Key / Albert Bonniers
Öppna bild i helskärm
Jag vet dock att ibland är denna metod – ”huvud till svans” – som att sätta en straffspark i målvaktens vänstra kryss, ja, som att kasta den avgörande pilen mitt i prick, ”Bull’s eye”, eller – vad vet jag – som att sänka en birdieputt från tio meter. Metoden är alltså fulländad när den appliceras på Hans Gunnarssons ”Död mans skugga”, 2023, en roman på modesta 480 sidor:
Det här är ett fiktivt verk, en bok med många röster som
har sin grund i verkliga händelser. Författare söker okvalificerat arbete,
gärna i mindre lager, arkiv eller liknande.
Mitt i prick! Men den skulle ju förstås ha sammanfattat Sandgrens ”Artens överlevnad”… omskolning måste vänta den författare som slösar med orden.
Klas Östergrens senaste roman är 324 sidor, men den förra är 747.
Foto: Nadja Hallström / Polaris
Öppna bild i helskärm
Alltnog. Detta utkast till undersökning torde kunna vara ett viktigt bidrag till frågan om läskris, om kanon och kanonisering. Istället för att läsa hundratals sidor räcker det ju med att läsa början och slutet, huvudet och svansen. Men ibland stöter också denna metod på problem. Klas Östergrens nya ”Klenoder” är på måttliga 324 sidor. ”Renegater”, från 2020, däremot, den är 747 sidor lång. Dock är romanens första mening nio rader lång – och den sista meningen ändå längre. Det börjar kännas som att sammanfattningen blir lika lång som romanen – kanske lika bra att läsa hela texten?
Och, ve och fasa, kanske skall ”huvud till svans” tillämpas också på litteraturkritiken – på den här artikeln?
I den brevväxling mellan Agneta Stark och Sven Lindqvist – ”Nöj dig aldrig, skrev du” – som hyllats av kritiken lyder första meningen: ”Agneta, tack för en kväll som gav mig en hel del att tänka på.” Hm. Den uppmaningen gäller nog fler än Agneta. Och hennes svar då, den allra sista meningen i boken, många år senare: ”Större strykningar markeras vanligen med blankrad.” Här följer då en sådan:
Ulf Olsson är kritiker på Expressens kultursida.