Josefine Jinder

Publicerad 8 nov 2025 kl 05.00

Varför har millennials så svårt att växa upp?

Josefine Jinder går på en förklädd dejt.

Vi drack var sin hink skinny bitch och plötsligt låg vi bredvid varandra i en buske, skriver Josefine Jinder.

Foto: Pontus Lundahl / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärmJosefine Jinder

ESSÄ. I går var jag nostalgisk med en kompis. Vi kom fram till att vi har tretton år av ungdom kvar. Om tretton år är vi femtio (spyr) och då går det inte att komma undan med våra liv längre utan att skämmas. Förutom att jag redan har börjat skämmas. Men bara över min relationshistorik. Min självinsikt berättar för mig att jag är för snabb, naiv och känslostyrd. Agerar innan jag tänker. Kollar inte legg. Vänner är snälla och säger att det är en fin sida. Att hänge sig! Kasta sig ut med huvudet före! Modigt! Jag håller inte med.

Varför är jag besatt av att hålla mig i en evig loop av ”ny början” i stället för att acceptera livet som det är så fort det blir tråkigt? Är det ballsy? Eller fegt? Det spelar ingen roll. Jag gör det ändå. 

Överallt ser jag tecken på att millennials inte erkänner sin ålder. Den subjektiva åldersupplevelsen är mer och mer löst kopplad till den kronologiska. Vi lever inte alls samma liv som generationerna innan oss och ja, alla har redan konstaterat detta. Vi är besatta av status och om vi ens skaffar barn gör vi det pushing kärring. Vi går på pilates och tröstshoppar och lär oss andas och behöver egentid och vaxar fittan med socker och har bokcirklar och är ätstörda och älskar Swedish house mafia-sallad och gör slut och säger att saker är toxiska som tonåringar gör och bakar och kanske lägger tarot en period och blir ihop med någon ny och tror att det ska bli annorlunda den här gången. Men vi är också fria och älskar krogen och slentrianknarkar och dricker extremt mycket för vi kan festa trots att vi är föräldrar, för vi måste få vara oss själva och oavbrutet berätta det för vår omvärld i poddar eller sociala medier, samtidigt som vi lider av svår self care för vi hatar oss själva på djupet och har ingen aning om vilka vi är. 

Det här är inte min privata lilla kris, jag ser den överallt.

Mm, det är ovärdigt. Men också kanske rationellt i en samtid där vuxenhet är cosplay. Så sluta låtsas att ni är bättre.

Det här är inte min privata lilla kris, jag ser den överallt. Små personliga religioner har ersatt traditionell vuxenhet och det gör väl att man orkar leva utan att kapitulera. Man kan ju bara bli vuxen och se ner på mindre vuxna om det finns något att kliva in i – en trygg relation, chans att äga bostad innan man passerat 30, inte vara ”frilansare” och inte ha ett psyke som är helt perforerat.

En dag, mitt i en random sensommardoomscrollsession dök en bekant man (vi kan kalla honom JANNE) upp i min feed och pratade som att orden kom ut ur min egen mun. Det blir ingen Disneyfamilj. I stunden hade jag för transparensen skull en kall potatis i käften. Det blev många monoluncher då eftersom jag inte orkar laga mat till enbart mig själv och verkligen ansträngde mig för att inte äta ute i onödan då jag precis betalt en skattesmäll på en så sjuk summa att jag inte vågar säga den högt. 

Jag låg där och kände mig ensam, sårbar, gammal, fattig och ja, min algoritm hånade mig för det. Klipp efter klipp om beroendeproblematik, störda anknytningsmönster och folk som ramlar och slår sig – vilket jag tycker är extremt kul eftersom jag fortfarande är tre år. Sen plötsligt: JANNE. Som satt och pratade om sig själv i någon morgonsoffa. Scrollade vidare. Scrollade tillbaka. Han har också separerat! Jag blir alltid så upplyft när folk gör slut. Det är inte direkt skadeglädje, det är mysigt bara, att spegla sig i andras misslyckanden. Om man får kalla det det.

Annons

Hur jag än gör nu så känns det som en förklädd dejt?

Jag lade ifrån mig telefonen och stirrade upp i taket i några sekunder innan jag fick en orubblig impuls och vips så hade jag sms:at en gemensam bekant till mig och JANNE.

”Hej babe. Jag skriver på en text om att ge upp relationsdrömmar. Hade velat prata med JANNE som en del av den. Kan du skicka hans nummer? Puss!”

Det gjorde hon så jag frågade om han ville ses och prata om våra patetiska liv av så episka proportioner att dom kunde ställas ut på museum som underlag till min text och höll tummarna för att han varken skulle bli kränkt eller tycka att det var konstigt. Det gjorde han inte för han svarade efter cirka tre sekunder att det lät kul. Då vågade jag lägga till att jag absolut inte kan träffa någon jag inte känner nykter på dagtid och föreslog att vi skulle ses över en hink skinny bitch när han hade tid.

Ungefär här började jag undra vad jag håller på med. Hur jag än gör nu så känns det som en förklädd dejt? Fattar han det? Fattar jag det? Är det det? 

Dagarna gick och jag fick mer och mer panik över ”intervjun”. Hur ska jag bete mig för att han inte ska tro att jag raggar? Jag måste vara extremt ful. Lite otrevlig. JÄTTEtråkig. Bara prata om ”relationsdrömmar” i form av killar jag legat med eller tänker ligga med så han inte tror att jag är störd på något sätt. Men det känns… ju också stört på något sätt. Varför ska han veta det och tänk om han inte alls uppfattat situationen som en förklädd dejt utan bara känner sig tvingad att lyssna på nån jävla idiot som måste vädra ur sin sexuella frustration inför publik. Det värsta är ju att jag också verkligen måste skriva en helt meningslös text som jag inte nödvändigtvis har någon lust att skriva överhuvudtaget egentligen. Det var ju bara ett infall. För att jag var uttråkad. Och mätt. Men nu finns det ingen återvändo.

Lätt illamående och hjärndöd av nervositet tvingade jag chauffören att stanna vid Pressbyrån.

Det blev onsdag och jag satt i studion och försenade mig med en tvångstanke om att programmera klart ett mjukt sågtandsarpeggio med väldigt mycket pingpongdelay som inte ville bete som jag sa åt den. Jag försökte förklara situationen för JANNE och frågade hur det känns att bli stood up för trance. Han sa att det kändes som en trovärdig, kul och icke-förödmjukande ursäkt.

Jag såg lyckligtvis ut som trash i ansiktet den dagen (det drog ner dejtkänslan) eftersom jag gråtit jättemycket kvällen innan för att jag varken är Justin Biebers producent Mk.gee eller Justin Biebers producent Mk.gees flickvän. Jag försökte bli det på Way out west men kom inte på någonting att fråga honom förutom ”do you have weed?”, vilket var både oväntat och konstigt eftersom jag inte röker ”weed”. Han sa nej så jag gick därifrån. Kom inte på något mer att säga. Trettio sekunder senare gick han förbi mig igen på väg till logen och frågade sarkastiskt om jag hade hittat weed. Då blev jag mytoman och sa ”yes, it was very strong” och så var den romansen över. Jag sörjer det. Whatever.

Annons

Jag blev klar med trancen och kastade mig in i en taxi. Lätt illamående och hjärndöd av nervositet tvingade jag chauffören att stanna vid Pressbyrån så jag kunde stacka upp med hallonsodasnus och ta något litet att äta så jag skulle slippa göra det framför JANNE. Det är vidrigt att äta framför folk man inte känner. Jag memorerade lite frågor jag kunde ställa så att det verkligen skulle kännas som en intervju. ”Do you have weed”, till exempel.

Jag måste lyckats bete mig som att det inte var några konstigheter alls för det gjorde inte JANNE heller. Han visste i och för sig inte att han satt framför en uttråkad, impulsstyrd mytoman, än. Vi drack som överenskommet var sin hink skinny bitch och plötsligt låg vi bredvid varandra i en buske på Gotlandsgatan klockan fyra på morgonen och dividerade kring huruvida en jättesvag stjärna var Polstjärnan eller inte – tills vi upptäckte en extremt stark stjärna två millimeter till vänster om den eventuella Polstjärnan… som var Polstjärnan. Jag vet inte vad han sa om relationsdrömmarna, jag tror inte vi pratade om det. Men jag var inte speciellt uttråkad så mission complete I guess. Hoppas bara ingen såg oss och tänkte: ”Där ligger JANNE och Josefine Jinder i en buske som två hemlösa. Dom är singlar igen. Fy fan vad pinsamt.”

Josefine Jinder är musiker och skribent på Expressens kultursida.