Publicerad 7 nov 2025 kl 15.20
Guillermo del Toros skräckkabinett balanserar ledigt på gränsen mellan skönhet och kroppsligt äckel.
Så synd då att Jacob Elordis snygg-monster mest känns som en utdragen tv-sketch.
Foto: Ken WoronerNetflix
Öppna bild i helskärm
Foto: Ken Woroner/Netflix
Öppna bild i helskärm
Foto: Ken Woroner/Netflix
Öppna bild i helskärmSå bra är ”Frankenstein”
Genre: Skräck.
Av: Guillermo del Toro.
Med: Oscar Isaac, Jacob Elordi, Christoph Waltz, Mia Goth, Charles Dance.
Längd: 2:32.
Från: 16 år.
Premiär: På Netflix 7/11. Visas även på utvalda biografer.
Visa mer
Det är en kluven känsla. För det finns en viss oemotståndlighet i del Toros tungt gotiska anatomiska teater: På en bricka ligger en hopvikt blek kropp, ur den beniga ryggtavlan strålar elektroder, medan högarna av kroppsdelar ständigt växer i det industriellt utformade laboratoriet. Medicinsk etik är uppenbart ett skämt, för doktor Victor Frankenstein (Oscar Isaac) som utan minsta samvetskval elchockar i gång en hjärna, kopplar den till en hand, och låter den fånga bollar på kommando.
Vem som är det verkliga monstret, råder det ingen tvekan om. Victor är i allt väsentligt sin hårda fars skapelse – den skräckinjagande läkaren (Charles Dance) som misslyckades med att rädda hans mor från en död i barnsäng. En typ av daddy issues som i vuxen ålder driver Victor till galgbacken och slagfälten i jakt på perfekta stycken kött att pussla ihop. Det enda som egentligen utmanar hans storhetsvansinne är hans lillebrors intelligenta fästmö (Mia Goth) som till en början bejakar hans vetenskapliga passion.
Pulsen ökar, där hon sveper in i fjäder, tyll, smaragd och rubin. Dessutom med en rik släkting vid sin sida (en sedvanligt hal Christoph Waltz) som med sin förmögenhet vill stötta Victor.
Så föds monstret, och Frankenstein hatar vad han ser som sin motbjudande och enfaldiga skapelse. I kallt vansinne försöker han att döda den, bara för att konstatera hur högt priset för evigt liv faktiskt är.
Varelsen reser sig, och i akt två får vi berättelsen ur hans perspektiv: Hur han tar en alltmer mänsklig skepnad (inte helt olik orchen/alven Adar i ”Sagan om ringen: Maktens ringar”), börjar fungera som en hemlig gårdstomte åt en familj, bara för att till slut bli jagad av dataanimerade vargar, samt rädda människor.
Jacob Elordis monster är så vackert och godhjärtat att det i princip bara fattas att han börjar hugga magiska statyer ur Arktis-isen, och klippa frisyrer på hundar. Nej, vänta, den filmen har ju Tim Burton redan gjort, med en romantik som bättre gifter sig med idén om en missförstådd outsider.
Men i del Toros mer högtravande miljö får jag i stället svårt att vifta bort tanken på att ha kastats in i en ”Saturday night live”-sketch på temat, där Adam Sandler passat fint som snällt monster på i konflikt med sina mer demoniska sidor.
En dissonans som stilige Elordi egentligen inte ska lastas för. Snarare är det visionen det är fel på. Visuellt har del Toro skapat något som sänder ilningar längs med ryggkotorna, men gnistan för att också blåsa liv i den fantasieggande mardrömmen är bara inte där.