Hynek Pallas

Publicerad 9 nov 2025 kl 05.00

Snart 90 år efter novemberpogromerna behöver judiska barn fortfarande polisbeskydd. 

Hynek Pallas manar oss att hedra antisemitismens offer – både levande och döda.

Novemberprogromerna och kristallnatten betraktas som ett förspel till Förintelsen.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Hynek Pallas är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärmHynek Pallas

NOVEMBERPROGROMERNA. I år är det 87 år sedan novemberpogromerna. I flera dygn hade paramilitära styrkor och vanliga medborgare i Nazityskland plundrat och förstört tusentals judiska hem, butiker och synagogor innan allt kulminerade den nionde november i det som kallas kristallnatten. Hundratals judar mördades. Tiotusentals skickades till koncentrationsläger. 

Händelserna 1938 betraktas som ett förspel till Förintelsen och därför hålls minnesstunder världen över. De senaste två åren har jag dock den här dagen, liksom på Förintelsens minnesdag den 27 januari, tänkt mest på den provokativa titeln på en bok av författaren Dara Horn: ”People love dead jews”. Folk älskar döda judar.

Horns poäng när hon skrev boken 2021 var att ”döda judar” trots decennier av Förintelsefiktion och minnesdagar har omvandlats till metaforer i moralberättelser om samtidens tragedier. 

I ett uppföljande reportage, ”Is Holocaust education making anti-semitism worse?” (The Atlantic, May, 2023), besöker Horn skolor där man har förbjudit undervisningsmaterial om att fly från Mexiko till USA för att inte traumatisera barnen. Samma skolor ägnar sig samtidigt åt klassrumsövningar där tejp dras upp på golvet i form av godsvagnar. Så att barnen kan klämma in sig för att veta hur det kändes på väg till gaskammaren.

Skolorna var mer bekväma med att tala om historisk massutrotning av judar.

I bakgrunden, visade Horn, fanns en utveckling mot att undervisa allt mindre om den antisemitism som ledde till Förintelsen: Å ena sidan pådriven av republikanska attacker på undervisning om rasismens rötter, å den andra av pedagoger rädda för att tyckas välja sida i en konflikt i Mellanöstern. 

Dessutom undvek man, av delvis av samma anledningar, att undervisa om levande judiska identiteter och samtidskultur – oavsett om Israel nämndes eller ej. 

Skolorna var mer bekväma med att tala om historisk massutrotning av judar. Dock efter att först ha kopplat bort judarna – och den kända devisen ”aldrig mer” – från själva den antisemitism som orsakade Förintelsen. Samma antisemitism som fortfarande förföljer judar världen över.

De tendenser Dara Horn lyfte har knappast tonats ner de senaste två åren. Tvärtom. 

Förra året stördes Förintelsens minnesdag i Stockholms synagoga av Palestinademonstranter som skrek på överlevande. I somras dinglade dockor iförda fångkläder med ”judestjärnor” från galgen i en grotesk installation i Umeå. 

Låt oss också tänka på hur dess anlete ser ut i dag.

När jag föreläser om Förintelsen på film för svenska lärare vittnar de om problem eftersom begreppet ”förintelse” blivit synonymt med Gaza för många elever. Detsamma möter personalen på Förintelsemuseer. 

Tyvärr tänker jag numera på Dara Horns ”döda judar” alla andra dagar också. Som dagarna då judiska kulturevenemang enbart kan ske under stora säkerhetspådrag, om de inte ställs in. Jag tänker på att vi kan se bestialiska mord på judiska barn i hur många filmer som helst men att judiska barn tydligen ändå inte kan gå till skolan utan polisbevakning. 

Därför bör vi låta den nionde november få vara en dag som handlar om minnet av dem som var offer för just detta folkmord, och om den antisemitism som ledde dit. Låt oss också tänka på hur dess anlete ser ut i dag. 

Fundera sedan över vad det betyder för vår framtid att en levande, öppen judendom upplevs som allt svårare i Sverige. 

Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida.´