Nej, vi vet inte vem som ligger bakom och inte varför. Min roll är inte att spekulera. Men jag kan heller inte ignorera att det small på Hertsön. Plötsligt är det här. Också hos oss.
Folk är upprörda, oroliga och arga. Klart man blir det. Ingen ska vakna av en explosion. Ingen ska behöva undra om nästa smäll sker några meter från barnens sovrum.
Nu vet vi dessutom att bilen som sprängdes tillhörde en man dömd för narkotikabrott och grovt olaga hot, med kopplingar till ett kriminellt MC-gäng.
Och det viskas om att dådet kan ha kopplingar till Rawa Majid, ledaren för det kriminella gänget Foxtrot.
Kanske. Kanske inte. Oavsett måste vi hålla huvudet kallt. Det här är nytt i Norrbotten — men tyvärr inte i Sverige.
Jag har full förståelse för den spontana känslan av rädsla och ilska när man vaknar till en smäll eller till blåljus och avspärrningar i sitt bostadsområde.
Vid några tillfällen har jag själv gjort det i den förort till Stockholm där jag bor (sedan jag började på NSD bara var tredje vecka, men ändå).
Man vill vara både trygg i och stolt över sitt område. Vill kunna bjuda hem vänner utan att först behöva säga att det faktiskt är trevligt här. Man vill inte att ens område ska vara något förknippat med brott. Det är ju mitt hem och mina barns uppväxt.
Det är befriande att läsa två röster i NSD:s rapportering som vägrar dras med i hysterin som så lätt uppstår.
Per-Olov Andersson vid Luleåpolisens avdelning för grova brott säger om ryktesfloden:
”Vare sig uppgifterna stämmer eller inte försätter det familj och släkt i extrem fara när man skriver ut uppgifter på det här sättet. I den här våldsspiralen har flera oskyldiga drabbats.”
En vuxen i rummet. Tack. Den som sprider rykten riskerar att göra gängens jobb åt dem.
Nu är ju Andersson polis så det är hans jobb, men även Anton Larsson, som är uppvuxen i området, är värd att lyfta.
Han säger att han känner sig trygg. Angående gängkoppling säger han: ”Det sprids ju över hela landet. Mycket kan kopplas till det, men allt behöver inte vara det heller.”
Precis så. Det är nu vi måste hålla balansen. Trygghet byggs av människor som står upp för sitt samhälle.
Vi vet ännu inte motiv eller gärningsperson. Men vi vet vad som fungerar — och vad som förvärrar läget. Tre saker framåt:
1. Stryk ut varenda nivå i gängen.
Inte bara den som trycker på knappen, utan den som planerar, styr och tvingar andra ska straffas. Socialdemokraternas förslag om ”maffialagstiftning” må klinga Hollywood — men Sverige behöver verktyg för att krossa nätverken, inte lappa i kanterna.
2. Gör områden starka — inte rädda.
Luleå kommuns satsningar på Hertsön med badhus, skola, renoveringar och kultur- och fritidsliv är exakt rätt väg. Det är så man hindrar att brottslighet får fäste: genom stolthet, framtidstro och gemenskap. Bygga upp, inte måla svart.
3. Skydda barnen från att bli soldater.
Barn som dras in i kriminalitet ska straffas — men också räddas. De ska inte gå från pojkar till fullfjädrade brottslingar i statens regi. Att sänka straffbarhetsåldern kommer bara leda till att gängen rekryterar ännu yngre. Det är samhällets ansvar att inte göra barn till förlorare för livet.
Så ja, det small i Luleå. Och ja, vi ska ta det på största allvar. Norrbotten ska inte bli nästa kapitel i gängens krig.
För att klara det ska vi stå stadigt och inte tappa fattningen. Och fortsätta bygga ett samhälle som håller ihop, där gängen inte får fäste.