Det gick åt helvete till att börja med. Måsen flög inte, den störtdök. På premiären buade publiken. Skådespelerskan som gjorde Ninas roll fick en sådan chock av ilskan från salongen att hon blev stum på kuppen. Pjäsförfattaren själv flydde lokalen. Nej, Anton Tjechovs historia om några hyfsat självupptagna ryska konstnärer som besöker släktingar på en lantegendom stämde inte alls med vad kritikerna väntade sig då. I det sena 1800-talets Sankt Petersburg ville man ha överspel, musik, schabloner och ett tydligt budskap. Tjechov gjorde precis tvärtom: han gestaltade livet, människan och talet realistiskt. Handlingen vecklade ut en rad dilemman, men gav ingen lösning eller morallektion på slutet. Därför blev det brakfiasko först. Nederlaget vändes i triumf några år senare då en regissör som vågade tänka utanför boxen tog sig an texten på nytt.1 Pjäsen är sedan dess en av våra stora klassiker.
