Therese Strömberg

Publicerad 12 nov 2025 kl 19.28Uppdaterad kl 20.38

Landslaget förändrar allt eftersom de måste.

Enda sättet att få tillbaka supportrarnas förtroende är att bli ett lag de kan vara stolta över igen.

Så Graham Potter gör det svenskaste han kan av det hela.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Graham Potter under Sveriges träning.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärmTherese Strömberg

Anthony Elanga kommer in i ett glödhett presstält i Marbella och fryser. ”Det är kallt där ute” hävdar han och nickar mot en soldränkta gräsplanen. Det är inte svårt att fascineras av honom. Som flyttade till England som ung och i flera avseenden kändes mer brittisk än svensk när han började bli en ordinarie del av landslaget för drygt tre år sedan. Som är en bländande spelare när han fungerar som allra bäst men har en förmåga att falla ur helt när han inte gör det.

I landslaget fanns ingen naturlig plats för honom under Jon Dahl Tomasson, ändå gjorde han sina två bästa landskamper under den perioden (Ungern i juni och Slovenien i september). I oktober däremot kokade han, enligt Radiosporten, över och skrek att ”det jävla systemet måste bort” efter ytterligare en förlust mot Kosovo. Men lägligt nog har han glömt exakt vad han sa, menade och kände när vi frågar om det i dag.

Precis som han hade glömt bort att han ghostade den förre förbundskaptenens många samtal och försök till försoning efter deras schism för ett år sedan.

Men när frågan i stället handlar om vad som gått fel under VM-kvalet hittills är svaret ”många saker”, det är det också på den om vad de kan göra bättre. Vad de måste förändra? ”Allt”.

Och känslan är verkligen att det är det som håller på att hända. 

Hur spelar ett svenskt landslag allra bäst? 4-4-2.

De kosmetiska bitarna är att landslaget haft en öppen träning för första gången på två år, att de planerar ytterligare en sådan under träningslägret inför bortamatchen mot Schweiz. Att de bjuder in supportrar och tar sig tid att prata, fotas och vara härliga. En ingrediens så viktig som någon för ett landslag som buats ut och bespottats för sina insatser den här hösten. 

De behöver vinna tillbaka supportrarna på något sätt, och det här är en start. 

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Men bortom det som ser bra ut socialt behöver de också få till att det ska se bra ut sportsligt. Och det är inte förvånande att just Elanga pekar ut ”allt” som en konkret sak som behöver förändras framåt, men det är inte heller osant.

Att Potters landslag kommer vara ett mer defensivt balanserat var tydligt redan från första presskonferensen när han tog över. Under veckan har det blivit ännu tydligare att kompakt är ett av ledorden. Spelarna uttrycker att det har varit spretigt, att de behöver hitta tillbaka till att spela för varandra, som ett lag. 

Och hur spelar ett svenskt lag allra bäst? 4-4-2.

Om en engelsman kommer hit och älskar Sverige kommer han vara den mest omtyckta personen i landet.

Alla vet att det finns nästan ingenting som fotbollssvenskar älskar mer än England. Och om en engelsman kommer hit och älskar Sverige kommer han vara den mest omtyckta personen i landet. Det går inte att värja sig mot.

Så när Potter sitter intill Medelhavet i vad som närmast kan beskrivas som Sveriges egentliga huvudstad (det är ogreppbart hur mycket svenskar älskar Marbella), och bekräftar att det är den svenskaste (samtidigt mest engelska, så klart) formationen av alla som gäller framöver. Då är det förmodligen ingen som kan stå emot längre. Oavsett hur mycket han, precis som alla andra tränare, hävdar att formationen i sig är ganska oviktig.

Allt är på väg att förändras, eftersom alla har insett att det är det som behövs. Och nu innebär ”allt” någonting som går att ta på, någonting som känns tryggt för många. Hoppas bara att det blir bra också.