Publicerad 18 aug 2025 kl 18.00
Viktnedgången i bantningsrealityn ”Biggest loser” skulle ske till varje pris.
När jag ser Netflixdokumentären ”Fit for tv – The reality of the biggest loser” blir jag inte förvånad – jag skäms.
Amerikanska realityserien ”Biggest loser” sändes i arton säsonger.
Foto: Netflix
Netflixdokumentären ”Fit for tv” träffar seriens skapare och fd. deltagare.
Foto: Netflix
Jag skäms därför att jag brukade älska programmet. Jag tyckte om att se de stora deltagarna ta ut sig totalt i gymmet, svettas igenom sina grälla T-shirtar och säcka ihop av utmattning.
Det ligger dels i programmets natur: att se en stor fysisk förändring under en säsongs lopp är tillfredsställande.
Men det fanns något i tonen i programmet som gjorde att jag förstod vad jag skulle känna när jag tittade. Det handlade om att rätta till de lata tjockisarnas slappa moral.
Det amerikanska programmet som drog in miljarder till tv-bolaget granskas i dokumentären. Där varvas klipp från programmets tidiga säsonger med berättelser från deltagare.
Tränarna hade fritt fram att skrikande förnedra deltagarna i gymmet – de ville ju bara hjälpa till att förändra deras liv.
Deltagarna skulle gå från ett stillasittande liv till att träna som elitidrottare flera timmar om dagen och det var bara bra om de började gråta eller spy. Det var bra tv.
De utsattes för frestelser i form av mat: om de tryckte i sig munkar och pizza skulle de belönas med att få träffa sin familj.
Det gick så klart tvärtemot budskapet om bättre hälsa och var bara till för att tittarna skulle döma deras sviktande moral.
Producenterna som kommer till tals i dokumentären tycker att det hörde tiden till. De uppfann programmet medan de sände det och det blev oftare rätt än fel. Lite svinn på vägen är att räkna med, tycker de.
Svinnet kan bland annat räknas i de många deltagare som berättar att de har gått upp all vikt igen efter programmet. Eller de som jag antar måste ha utvecklat ätstörningar av svältdieten – flera i programmet säger att de bara åt 800 kalorier om dagen på inrådan av tränarna.
Men producenterna har rätt i att reality-tv såg ut på ett helt annat sätt under tidigt 2000-tal. Allt handlade om att ta emot hjälp för att inte leva ett patetiskt liv. Plastikopereras till oigenkännlighet, få sitt hus totalrenoverat, pimpa sin bil, sluta vara tjock.
Ta emot den här chansen att förändra ditt liv, och var tacksam. Du kommer inte få en till.
Den sortens reality flyger inte lika bra i vår känsliga och medvetna tid. Droppen som fick bägaren att rinna över för programmet var när deltagaren Rachel Frederickson klev ut på scenen i finalen av säsong 15.
Hon såg utmärglad ut men log brett. Hon hade uppnått sitt mål och slutat vara tjock.
Hon vägde 47 kilo.
Jag tror att de flesta som varit med i ”Biggest loser” var rejält olyckliga innan och mådde bättre efteråt. Det är tyvärr inte chockerande att en 20 år gammal realityserie kan tyckas barbarisk i våra ögon, eller att några av flera hundra deltagare genom åren känner sig illa behandlade.
Jag tycker alltså inte att ”Biggest loser” var ett ondskefullt program. Men ändå kvarstår faktum att jag svalde deras budskap med hull och hår, ihop med mina mellismackor när jag tittade på tv som barn:
En tjock person är en dum och lat person. Smala personer har därför alltid ett moraliskt övertag.
Det har tagit hela mitt liv att ifrågasätta den världsbilden.