Jag skriver detta med gråten i halsen, för jag orkar snart inte mer. Jag arbetar i förskolan här i Härnösand. Ett yrke jag valde med hjärtat. Jag har alltid trott på barnens rätt till trygghet, glädje och lärande. Men de senaste åren har tagit något ifrån mig. Från oss alla som jobbar i förskolan.
Bild: NTB
Vi är för få vuxna med för många barn. Varje dag ser vi barn som behöver en famn, en lyssnande röst, en stund i lugn och ro. Men vi måste skynda vidare. För det är alltid någon som ropar, någon som gråter, någon som behöver hjälp. Hjärtat går sönder när man vänder sig från ett ledset barn för att hinna till en annan.
När någon blir sjuk finns det ofta ingen vikarie. Det betyder att vi som är kvar ska räcka till för allt – tills vi inte räcker alls.
Och samtidigt: Vi får köpa våra egna arbetskläder. Ja, ni läste rätt. Vi är ute i snö, slask, regn och blåst varje dag. Vi har fått en skaljacka och en vinterjacka – men inga byxor, inga skor, inga tröjor. Vi ska alltså betala för att kunna göra vårt jobb, i ett yrke som redan är lågavlönat. Hur är det rimligt? Hur är det värdigt?
Jag vet inte hur många gånger jag har suttit i bilen på väg hem och gråtit. Tyst. Så ingen ska märka. För jag skäms över att jag inte räckte till. Fast det egentligen inte är mitt fel.
Och nu riktar jag mig direkt till er som styr i Härnösand:
Ni får inte säga att barnen är viktiga och fortsätta blunda för verkligheten i förskolan.
Vi behöver:
■ Mindre barngrupper
■ Stabil bemanning och vikarier
■ Riktiga arbetskläder (inte bara ytterplagg)
■ Respekt för vårt yrke
Ni vet vad forskningen säger. Ni vet vad barn behöver. Ni vet vad vi ber om. Och ändå väntar ni.
Vi är många som älskar våra jobb. Men kärlek räcker inte längre. Vi vill fortsätta orka. För barnens skull. För vår skull.
Men ni måste agera. Nu.
En förskoleanställd i Härnösand som fortfarande hoppas att ni lyssnar