Samtidigt som du läser det här tillverkar dina celler hela tiden en skräddarsydd blandning av proteiner som behövs för att din kropp ska fungera.

För att det ska bli rätt blandning får cellmaskineriet kopior från delar av den långa dna-kod som finns i arvsmassan. De består av RNA-molekyler och kan liknas vid ett slags tillfälliga genetiska arbetsanteckningar.

Likadant var det inuti den lilla ullhåriga mammutunge som fått namnet Yuka, och som blev infrusen i Sibiriens permafrost när den dog i sjuårsåldern för ungefär 40 000 år sedan.

– Man kan säga att de här RNA-molekylerna ger en ögonblicksbild av vad som som händer i kroppen. De visar vilka gener som är påslagna och aktiva i en given vävnad, säger Love Dalén, professor i evolutionär genomik vid Stockholms universitet.

De känsliga analysmetoderna kan lätt störas av föroreningar. Därför måste alla som hanterar proverna bära skyddskläder.

De känsliga analysmetoderna kan lätt störas av föroreningar. Därför måste alla som hanterar proverna bära skyddskläder.

Foto: Jens Olof Lasthein

Problemet är att RNA-molekyler är instabila. Dessutom bryts de ned av kroppen ganska snabbt, för att det inte ska flyta omkring gamla instruktioner och förvirra proteintillverkningen.

Love Dalén och hans forskarkollegor har därför behövt utveckla nya metoder som gör det möjligt att ta fram information från RNA-molekyler som är i dåligt skick. På så vis har de nu kunnat analysera vävnad från mammutungen Yuka.

De publicerar sina resultat i tidskriften Cell.

– Det vi först och främst kan visa är att metoden faktiskt fungerar. Det skulle ju kunna vara RNA från andra organismer som kommit dit långt senare. Men genom att jämföra med kända sekvenser från exempelvis elefant, kan vi slå fast att de kommer från mammuten, säger Love Dalén.

Love Dalén och hans forskargrupp har tidigare lyckats analysera DNA – som har en betydligt mer stabil struktur än RNA – från mammutvävnad som är 1,65 miljoner år gammal.

Love Dalén och hans forskargrupp har tidigare lyckats analysera DNA – som har en betydligt mer stabil struktur än RNA – från mammutvävnad som är 1,65 miljoner år gammal.

Foto: Beth Shapiro

Den vävnad som forskargruppen har undersökt kommer från en bit av en benmuskel. Analyserna visar att det handlar om så kallade långsamma muskelfibrer, som ger uthållighet.

Dessutom kan forskarna se att muskelcellerna under den sista tiden i mammutens liv producerade RNA-molekyler som förknippas med stress. Det går i linje med tidigare undersökningar som visat kraftiga rivmärken på mammutens bakkropp.

– Den tycks ha blivit attackerad av något rejält stort kattdjur med kraftiga klor, kanske ett grottlejon eller en sabeltandad tiger. Samtidigt kan den ju ha blivit riven efter sin död, och i stället blivit stressad för att den fastnade i djup lera. Det kan vi inte säga säkert, men det är hur som helst intressant att vi kan se att musklerna var stressade i samband med att den dog, så här lång tid efteråt, säger Love Dalén.

Mammutungen Yuka upptäcktes 2010, i nordöstra Sibirien.

Mammutungen Yuka upptäcktes 2010, i nordöstra Sibirien.

Foto: Grigory Gorokhov

Metoden ger möjlighet att skaffa mer detaljerad kunskap om andra utdöda djurarter. Dessutom finns det många olika typer av virus som är uppbyggda av RNA, exempelvis fågelinfluensa, coronavirus och rabies.

– Det här öppnar för att studera långt bak i tiden hur olika virus uppstår, hur olika varianter bildas och hur de anpassar sig till sina värdorganismer. Det kan bli riktigt spännande, säger Love Dalén.

Den nya analysen gav även en oväntad bonuskunskap. Ända sedan mammutungen Yuka upptäcktes 2010 nära den sibiriska byn Yukagir – därav namnet – så har man utgått från att det varit en hona. Men det stämmer inte.

– Det var liksom baserat på vad man kunde se. Men våra analyser visar helt klart att det finns både en X och en Y-kromosom. Så Yuka är en hanne, väldigt välbevarad med snabel och päls. Men som det verkar utan vissa andra delar, säger Love Dalén.

Fakta.Ullhårig mammut

● Mammutar är ett utdött släkte inom elefantfamiljen.

● Den ullhåriga mammuten levde på de stora stäpperna i Euroasien och Nordamerika under den senare delen av tidsepoken Pleistocen, från cirka 700 000 år sedan fram till att arten dog ut för ungefär 4 000 år sedan.

● Den var väl anpassad till att leva i ett kallt klimat, med tjock och ullig päls, små öron samt omfattande fettdepåer.

Källa: Centrum för paleogenetik vid Stockholms universitet

Visa mer

Visa mindre