Personligen känner jag mig inte så uppjagad över Zohran Mamdanis valvinst i New York, men att många inom vänstern är det säger något om hur svältfödda vi är på politiker som ger oss hopp och värmer vår insida.

När träffade du senast en svensk politiker som tilltalade både ditt hjärta och din hjärna? Som gjorde att du kände: ”Dit du ska leda, dit följer jag med”?

I mitt jobb har jag förmånen att få träffa många människor. När jag föreläser om mina böcker – som handlar om att organisera sig och påverka samhällsutvecklingen – glider de efterföljande frågestunderna och samtalen ofta in på det tomrum som svenska politiska partier lämnat efter sig i fråga om hopp och framtidstro.

Debatten fastnar i detaljfrågor

Vad är ett politiskt partis främsta uppgift? Jo, att erbjuda en framtidsvision om ett samhälle som människor vill leva i. Därefter handlar det om att samla stöd för visionen och få väljarnas röster. Parallellt behöver man omvandla visionen till konkreta reformer som leder närmare det önskade läget. Och sist, men inte minst, genomföra de politiska reformerna på riksplanet, i regioner och kommuner.

Men besvikelsen är lika stor varje gång jag hör våra valda företrädare på riksnivå öppna munnen. Debatten fastnar i detaljfrågor eller i en spiral av beskyllningar. Ibland blir jag till och med tvungen att stänga av teven. Var är visionerna? Var är framtidsidéerna? 

Det är svårt att producera en framtidsvision och måla en bild av 2040 och hur vi ska leva då. Men det är ju just därför vi har politiska partier. Man kan inte kräva från enskilda medborgare att de ska sitta på alla svar. Akademin blickar av naturliga skäl mest bakåt, journalisterna skildrar vad som sker dagligdags och företagen har sina affärer i fokus. 

Folkrörelserna, facken och de stora ideella organisationerna kan säkerligen ha visioner för sitt intresseområde eller sin sakfråga, men det är orimligt att kräva att de ska leverera en vision som omfattar samhällslivet i stort. Det kan bara partierna göra.

Hur hamnade vi här?

Jag frågar mig ofta – hur kommer det sig att vi har hamnat här? Det är ju inga dumbommar som befolkar partierna. Tvärtom är de fyllda av engagerade människor som brinner för samhällsförändring och har skolat sig inom vitt skilda fält för att ännu bättre kunna driva politiskt förändringsarbete. Hur kommer det sig då att det är så svårt att lyfta blicken?

Allt jag drömmer om är en valrörelse som handlar om vilket samhälle vi vill se i framtiden. Bort med röksignaler och dimridåer – som Kristdemokraternas förslag om att förbjuda niqab och burka utanför hemmet. Det hade varit mer intressant att höra om vilket samhälle Kristdemokraterna och Ebba Busch verkligen drömmer om? Bort med triangulering och politiskt spel – som Socialdemokraternas acceptans av att sätta högstadiebarn i vuxenfängelser. Vad är det för samhälle Socialdemokraterna och Magdalena Andersson vill skapa? Det är det budskapet jag suktar efter. 

Jag fortsätter att hoppas och längta. 

Silvia Kakembo