Det är lätt att glömma hur pressat Mac-sortimentet var för bara några år sedan. Under 2010-talet blev Intel-processorn en växande flaskhals. Förbättringarna kom långsamt, energiförbrukningen var hög och flera av Apples datorer stod stilla i utveckling år efter år. Tekniksajten Cult of Mac beskriver perioden som ett av Macens mest problemfyllda skeden. Nästan varje modellserie hade begränsningar som användare försökte undvika.
Macbook Air saknade Retina-skärm och hade inte uppdaterats på över två år. Mac mini stod still i tre år. Den cylinderformade Mac Pro hade körts in i en termisk återvändsgränd och Macbook Pro brottades med tangentbordproblem. För många professionella användare fanns det helt enkelt inget självklart val.
Vändningen kom 2020, när de första tre Apple Silicon-datorerna lanserades med M1-processorn. För första gången hade Apple full kontroll över utvecklingen av hårdvara och mjukvara i samma system. Resultatet blev datorer som kombinerade höga prestanda med låg energiförbrukning och långa batteritider, samtidigt som fläktljud och värmeproblem blev obefintliga.
Sedan dess har Apple fortsatt att släppa en ny chippgeneration varje år. Även i perioder med mindre förbättringar, som vid M5-lanseringen, handlar det om prestandalyft, som tidigare var ovanliga. Macbook Air och Macbook Pro har fått uppdateringar och batteritider som gör att de i praktiken klarar flera arbetsdagar utan laddning.
Idag är det svårt att göra ett direkt felköp. Basmodellerna ses som konkurrenskraftiga och kräver inte samma uppgraderingstänk som under Intel-tiden. Apple Silicon har i praktiken eliminerat stora skillnader mellan olika modellnivåer i vardagsanvändning.
Det finns dock ett undantag: Mac Pro, som inte är lika modulärt utbyggbar som under Intel-tiden.