”Starka intressanta karaktärer” var en var nyckelorden när jag spanade på Service with a Shotgun. Du tar rollen som den namnlösa karaktären Jones (du får namnet på vägen, så vi håller oss till det). Det utspelar sig under en atomrelaterad postapokalyps. Och en dylik dystopi är inte komplett utan zombies, raiders och obskyra överlevare av tvivelaktig karaktär. Du får jobb i den lilla närbutiken av en moraliskt bristfällig snubbe som finns att hitta på de flesta ortskrogar, tilltalade med smeknamn av personalen. Diverse intressanta (se även: komiskt olidliga) personer hälsar på och handlar i butiken. Men innan du hänger dig helt till deras traumadumpande – glöm inte att zombies försöker ta sig in via bakvägen!
Spelets UI är enkelt designat och finns på tre olika skärmar. Den första är butiken, där du fraterniserar med diverse personer. Den andra skärmen är gränden där zombies försöker planka in och du pangar loss. Den tredje skärmen är en butik där Rus säljer ammunition och hälsa. I slutet av varje dag kan du köpa fällor att placera i zombisarnas väg för att underlätta för dig. Och du kan lyssna desto mer på allt nonsens som försiggår inne i butiken.
De här propra killen är en av karaktärerna som sluter sig till det huvudsakliga sällskapet i spelet.
Humor för vuxna
Jag skulle kunna göra om den här recensionen till ett lätt testeriskt brandtal om hur trött jag är på att allt ska anpassas till barn, men jag håller det kort: Språket i Service with a Shotgun känns inte tillrättalagt och fint, bara för att det ska passa ALLA. Dialogen är emellertid obscen, vulgär och mörk, vilket känns väldigt uppfriskande. Det är inte grovt för grovhetens skull, även om den definitivt skrivits för komisk effekt många gånger. Detta är absolut inte något negativt, då det gör novelldelen väldigt underhållande. Du kan välja hur intensivt du vill att zombies ska dyka upp och jag drog ned den i botten. Jag är avsevärt mycket mer intresserad av dialogerna och handlingen i det här spelet. Utvecklingen av story och karaktärer är så mycket mer intressant än actiondelen. Skjutandet mer som en gimmick än en nödvändig del för storyn.
Indiespel, alltså. Humorn är så annorlunda och jag uppskattar den så mycket mer här.
Plot twist galore
I slutet av första kapitlet märkte jag att spelet tog en vändning jag absolut inte var beredd på. Spelupplägget är sig likt, med lite nyanser, men med helt nya miljöer. Storyn drar iväg och gör det hela så mycket mer intressant. Som sagt – det här är först och främst en visual novel, med inslag av pangpang. Storyn är alltså det främsta att fokusera på och den är underhållande. Mixen av polygongrafik från mitten av 90-talet (indieskräckspel har kört på det ett tag nu), med en mix av karaktärssprites. Det är inte min typ av visuella preferens, men jag glömmer bort det när karaktärerna spårar åt alla olika håll samtidigt. Spelet finns i skrivande stund på Steam med en 15% rabatt, vilket lägger spelet på blygsamma 5,96 euro. Det är mindre än ett glas på krogen, men räcker desto längre. Det är väldigt värt pengarna.
Att panga zombies (och andra invasiva figurer) känns lite kvoterat för att ge mer traditionell gameplay.
Den stör inte, men det är inget jag lade fokus på.