Hon drabbades av livmoderhalscancer som 32-åring och genomgick en plågsam men effektiv behandling. Nu har livet återvänt och återgått till det normala för ”Sara”, men konsekvenserna får hon leva med resten av livet.

Hon är en helt vanlig 34-åring som en decemberdag för två år sedan bokade ett helt vanligt gynekologbesök.

– Jag hade haft mellanblödningar och det kan man ju ha ibland, men de blev allt rikligare så jag bestämde mig för att kolla upp det.

”Sara”, som egentligen heter något annat, var inte orolig och hade inte en tanke på att mellanblödningarna kunde vara ett tecken på något allvarligt. Men det var det.

– Det var något elakartat. Det kunde de se direkt, säger Sara.

– Jag blev dels chockad och rädd, dels fundersam – vad är det som händer och vad menar de?

Sedan gick allt fort. Sara blev sjukskriven och fick meddela jobbet och avboka planerna för resten av dagen.

– De lät mig inte köra bil efter beskedet så jag minns att jag fick en smörgås att äta medan jag väntade på att en kompis skulle komma och köra hem mig.

En av 170

I Finland diagnostiseras årligen ungefär 170 kvinnor med livmoderhalscancer och Sara är en av dem. Hennes tumör hade spritt sig lokalt och man kom fram till att den bästa behandlingen i Saras fall är cellgifter och strålning.

Sara började det nya året 2024 med att dagligen flyga till Åbo och genomgå behandlingen under fem veckors tid.

– De dagar jag fick cellgifter mådde jag så dåligt – jag blev illamående, yr och svag i kroppen så jag kunde inte flyga hem till kvällen utan fick stanna i cancerföreningens lägenhet Åtanken i Åbo.

Sedan blev det dags för nästa steg – brachyterapi som är en typ av strålbehandling som ges invärtes. Sara reste till Kuopio i Finland där hon låg inlagd på sjukhuset och behandlades totalt fyra gånger under en tvåveckorsperiod.

– Det är en ganska grotesk behandling. Innan var jag livrädd för vad jag skulle bli utsatt för.

Sara berättar hur hon först bedövades med bland annat epidural, en ryggbedövning som används som smärtlindring vid förlossning, innan en strålkälla fördes in i underlivet.

– Sedan gjordes en magnetröntgen för att kontrollera att manicken, som såg ut som en bläckfisk, satt där den skulle. Efter det fick jag vänta i 1,5-2 timmar medan de utvärderade röntgenbilderna. Strålningen tog sen sju till nio minuter, säger hon.

– Att uthärda det där var det absolut värsta av allt. Man är så bedövad så man vet varken ut eller in, men en gång tog inte epiduralen så jag började känna smärta som när man föder barn. Jag försökte meddela sköterskan men kommunikationen fungerade jättedåligt eftersom de inte pratar svenska.

Lever med konsekvenserna

När våren började spira hade Sara avslutat behandlingen men var fortfarande sjukskriven.

– Jag repade mig relativt snabbt. På någon vecka hade jag fått tillbaka mina krafter.

Men konsekvenserna av cancern kvarstår och kommer att göra det hela livet.

– Behandlingen förstörde livmodern och äggstockar så jag är som försatt i klimakteriet och kan inte få fler barn. Därför är jag otroligt tacksam för att jag redan har en dotter, annars hade det varit ytterligare en jobbig sak att hantera.

Hjärntrötthet, svettningar och torra slemhinnor är typiska klimakteriesymptom som Sara kommer få leva med.

– Jag upptäckte att jag läcker kiss, det är definitivt inte roligt – det vill ju ingen göra. Jag behöver hela tiden underhålla underlivet med östrogensalva, annars blir det torrt och kliar.

Sex i framtiden

Sexuella svårigheter hör till ett av bekymren efter gynekologisk cancer och just strålbehandling uppges vara särskilt skadligt för kvinnans sexualitet. Efter att behandlingen avslutats fick Sara träffa en sexolog i Åbo.

– Det var ett nästintill värdelöst möte eftersom hon inte kunde svenska. Men jag fick veta att strålningen gör att underlivet kan krympa, allt blir trängre och det kan bli så trångt att det inte går att utföra en gynekologisk undersökning och då antagligen inte heller ha sex. Att gå därifrån med sådana tankar var jobbigt.

Sara fick med sig dilatorer som används efter cancerbehandling och ska hjälpa till att mjuka upp och behålla elasticiteten i underlivet.

– Undersökningen visar att jag inte krympt i en sådan grad att det är kört så jag är tacksam för att jag verkar ha klarat det bra. Att ha sex i framtiden är inte omöjligt för mig.

I trygga händer

I efterhand har Sara funderat på varför inte hela livmodern har opererats bort.

– Eftersom det finns en risk att cancern kommer tillbaka och den fungerar ju ändå inte. Men svaret jag har fått är att man inte vill operera när det inte behövs.

Sara upplever att hon varit i trygga händer, fått den vård hon behövt och kontinuerlig information och uppföljning både under behandlingstiden och efteråt.

– För min del har all behandling skett i Åbo och det har fungerat bra och varit smidigt. Den enda nackdelen är språket och att inte kunna genomföra behandlingen på hemmaplan.

Andra som fått en cancerdiagnos beskriver det som att man går in i ett läge där man fokuserar på att överleva och genomlida behandlingen. Efteråt beskriver de en baksmälla, var det så för dig?

– Absolut. Jag hann inte förstå vad som hände från det att jag fick beskedet tills att jag var färdigbehandlad. Man sätter sig ner i ett rusande tåg och så är det bara att åka med. Det blir som en bubbla där man inte vet något annat, säger Sara.

– När jag kom hem efteråt kändes det konstigt. Det var som en käftsmäll. Vad har jag varit med om? Det känns konstigt än i dag. Vissa saker har jag lagt bakom mig men samtidigt blir jag påmind i vissa stunder när jag träffar andra i liknande situation. Jag tycker ändå att jag har hanterat det ganska bra.

Sara beskriver sig själv som en person som inte grubblar, men hon har också fått professionell samtalshjälp av en psykolog, tillika sexolog.

– Jag hade aldrig varit till psykolog tidigare och undrade om jag verkligen behövde det. Men så kom jag fram till att jag inte hade något att förlora. Nu i efterhand kan jag se att det absolut hjälpte mig jättemycket eftersom hon var så kunnig i ämnet. Jag fick inte bara prata om sjukdomen, det gynekologiska och sexuella utan också annat runt omkring. Det gjorde stor skillnad för mig.

Var du någon gång rädd?

– När jag fick cellgifterna i Åbo satt man i ett rum med folk i alla åldrar – kvinnor, män, äldre, tjejer och killar – där alla fick cellgifter i någon form. Det var som att döden låg ovanpå, det var hemskt att se. En person som kom dit och såg ut att vara frisk, lade sig ner på sängen bredvid, fick sina cellgifter och var en timme senare svag och likblek. Att se allt det där var magstarkt, säger Sara.

– Jag är räddare för döden nu än jag var innan.

Tycker du att upplevelsen har förändrat dig på något vis?

– Jag tänker mer på vad jag mår bra av. Att jag får säga nej och ta det lugnt. Jag har fått en andra chans i livet och jag vill ta vara på den och unna mig och uppskatta det. Innan kunde jag inte förstå de som får en cancerdiagnos och sedan bestämmer sig för att springa maraton, men nu är jag där själv. Jag har börjat träna och tänka på kosten för att ta hand om kroppen, säger Sara och skrattar.

Hon går på regelbundna efterkontroller och ska göra det i totalt fem års tid, men de görs numera på Åland och inte i Åbo.

– Det har varit tungt – cancer är ju en sjukdom som man kan dö i. Men jag har landat och gått vidare.

Fotnot: I den andra delen av denna tvådelade artikelserie lyfter föreningen gynekologiska cancerpatienterna i Finland betydelsen av HPV-vaccin för både flickor och pojkar.