Vi undersköterskor vårdar era närstående med värme, ansvar och yrkesstolthet. Men ibland känns det som om vissa anhöriga tror att vi jobbar på café. Vi är vårdpersonal – inte servicepersonal.
Jag månar verkligen om anhöriga. De flesta visar omtanke och respekt, men det finns några som fullständigt missar vad vårt arbete handlar om. De kommer in utan att hälsa, mitt i ett pågående vårdarbete, och kräver att få kaffe in på rummet. En stund senare ropar de igen – för att påpeka att kaffet kallnat och de vill ha nytt.
Vi undersköterskor tar hand om människor med demens, kroniska sjukdomar och stora omsorgsbehov. Vi gör det med kunskap, tålamod och hjärta. Men allt oftare möts vi av anhöriga som behandlar oss som serveringspersonal. De ber inte om hjälp – de kräver den. Det är som om vissa tror att äldreboendet är ett café där vi står redo med kaffekannan.
Samtidigt drar kommunen pengar för kaffe direkt från vår lön, vare sig man dricker kaffe eller inte. Vi betalar alltså själva för något som vissa anhöriga tycker sig ha rätt att bli serverade gratis. Den orimligheten säger allt om hur lågt vår yrkesgrupp värderas.
Vi har utbildning och ansvar för mediciner, hygien, sårvård, dokumentation och trygghet. Vi arbetar under hård tidspress, men med ett engagemang som sällan syns i lönekuvertet. Ändå förväntas vi le, springa och serva som om vårt arbete bara handlade om att vara till lags.
Det är respektlöst – mot oss, mot vår arbetsplats och framför allt mot de äldre vi faktiskt är där för. När anhöriga behandlar oss som servicepersonal visar det att respekten för vår yrkesroll har försvunnit.
Vi undersköterskor är vårdens ryggrad. Vi förtjänar respekt, inte beställningar.
Det är dags att både allmänheten och beslutsfattare börjar se skillnaden mellan omsorg och servering.
Vi vårdar människor – vi serverar inte anhöriga.
Undersköterska på särskilt boende