Publicerad 18 nov 2025 kl 18.00
Fylld av häpnadsväckande sång. Så sorglig att man dör.
Men mest överraskar ”Wicked” del 2 kanske med sin mix av vuxen saga och sexighet.
Ariana Grande är Glinda och Cynthia Erivo är Elphaba.
Foto: Giles Keyte/Universal Pictures
Öppna bild i helskärm
Jonathan Bailey är. Fiyero
Foto: Giles Keyte/Universal Pictures
Öppna bild i helskärmSå bra är ”Wicked: For good”
Genre: Musikal (USA).
Av: Jon M. Chu.
Med: Cynthia Erivo, Ariana Grande, Jeff Goldblum, Michelle Yeoh, Jonathan Bailey, Ethan Slater.
Längd: 2:19.
Från: 7 år.
Premiär: På bio 19/11.
Visa mer
Ingen uppvärmning. Ingen nåd. ”Wicked: For good” börjar pang på, där första delen slutade.
Makten och pöbeln jagar Elphaba, den onda häxan från väst (Cynthia Erivo). Glinda den goda (Ariana Grande) spelar ett dubbelspel genom att vara både medgörlig motpol till häxan och hennes vän. Medan den stilige Fiyero (Jonathan Bailey) slits mellan de omaka väninnorna.
De söta, kuvade djuren är på flykt.
Atmosfären vibrerar av hämnd, och vid horisonten blåser det upp till storm.
Om ”Wicked”-musikalen brukar det sägas att den andra akten är den svagare. På film känns det, underligt nog, lite tvärtom.
Den första svävade i väg som en perfekt flyktig bubbla. En syntetiskt rosa ”Mean girls” vid den gula tegelstensvägen. Men till den andra delen kommer mörkret över oss, och förtrollar med suggestiv bombasm.
Det är eld, aggressivitet och vrålande masskörer som överväldigar i paradnumret ”No good deed”. Estetiken är visserligen inte helt olik en överlastad Eurovision-akt. Men världsbygget är så uppslukande att det är omöjligt att slita sig.
Allt det smaragdgröna, glittrande och skira tindrar mot en som en förförisk julskyltning.
Sången är så stark att den väcker frågan om Grandes och Erivos stämband är från jorden eller en överjordisk gudavärld. Tekniskt briljant, men framför allt med en känslomässig botten som får hjärteroten att vilja ömsa tårar.
Artisten och skådisen Ariana Grande.
Foto: Giles Keyte/Universal Pictures
Öppna bild i helskärm
Det handlar inte bara om den Oscarsvärdiga inlevelsen, utan om hur berättelsen är skoningslös på ett sätt som sagor bara vara förr i tiden – hos Andersen, Grimm eller Lagerlöf.
En mer svartsynt fantasivärld där kärlekens pris nästan alltid måste betalas i blod.
Sagan får lager, där hela mytologin, från Dorothy och de rubinröda skorna, till lejonet, Plåtmannen och inte minst Fågelskrämman vävs in med lätt hand och aha-upplevelser.
Det känns vuxet, vilket även även gäller romantiken som spirar ur Erivos sårbarhet, en förbjuden åtrå med nästan oväntad sexuell laddning.
”Wicked: For good” är befriande nog en berättelse som går att läsa på olika nivåer, från sedelärande prinsessaga, till självuppoffrande tragedi.
Möjligen gör det ibland svängarna lite väl tvära, rytmen en aning hackig.
Men missarna blir en parentes, i förhållande till den där känslan av nyårsafton som filmen lämnar oss med: Som ett slut i glänsande blåsa och paljett.
Som ett vemod som förhöjer vänskapen och kärleken, tills allt står på sin spets. Som en tyngdlös silvernatt upplöst i en bukett av fyrverkerier.
Allt är bara är ett klocktick bort, och på själva slaget, så vill man på något sätt både gråta och skåla för det som varit.