Publicerad 19 nov 2025 kl 05.00

Efter en stämbandsförlamning är Lina Selander tillbaka med en ny utställning. 

Therese Bohman ser hur hennes konst tar en ny riktning på Marabouparken.

Stillbild ur ”The eye is the first circle”, 2023. Utställningen med Lina Selander visas på Marabouparken i Stockholm.

Foto: Lina Selander/Marabouparken

Öppna bild i helskärm

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Foto: YLWA YNGVESSON

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Redan den första filmen i Lina Selanders utställning ”One is equal to one” är en trestegsraket i aha-upplevelser. Omsluten av mörker rör sig en rund bild över lavar och ormbunkar, uråldriga växter i tropisk miljö: någon tycks betrakta dem genom en kamera.

När bilden zoomar ut inser man att filmen med växterna i själva verket befinner sig i en lägenhet, där någon projicerar den på en vägg. Så krymper bilden igen, visar ett tak av glas, med fläktar och stora lampor – ett växthus? Det som vid en första anblick verkade vara natur var anlagt av människan, det som verkade vara dokumentärt var iscensatt, det man trodde sig se med kamerans öga var i själva verket en bild av en bild.

Lina Selanders ”One is equal to one” på Marabouparken.

Foto: Sara Appelgren

Öppna bild i helskärm

Stillbild ur ”Moon tapestry” från 2024.

Öppna bild i helskärm

”The eye is the first circle”, som verket heter, får mig att tänka på den där gamla illustrationen som brukar finnas i historieböcker, där en man sticker ut huvudet genom himlavalvets kupol och förvånat betraktar världsrymden utanför den: Vad är möjligt att förstå om världen som den presenteras för oss? Finns det något mera? Är alltsammans skapat av någon, och i så fall vem? 

Lina Selander har inte ställt ut på länge. En anledning är den stämbandsförlamning som drabbade henne för några år sedan och gjorde att hon inte kunde använda sin röst. Upplevelsen fick henne att slå in på ett delvis nytt spår där det trasiga – i såväl kroppen som världen – blev ett tema. Användandet av defekta redigeringsapparater har gjort hennes filmer blödande och söndriga. 

Det hade kunnat landa i något som mest är estetik. Men Selander har en förmåga att ladda sina verk med gåtfulla, liksom arkaiska underströmmar. På Marabouparken projiceras tolv filmer på skärmar och väggar: här syns forskningsstationer, laboratorer och botaniska trädgårdar – platser där människan försökt förstå mer om världen. Ett återkommande tema hos Selander är denna strävans nattsvarta baksidor – krig och katastrofer – liksom tillvarons helt naturliga mörker: entropin, naturen som gör som den vill, tidens obönhörliga gång, ofta bildsatt med ruiner, antika mosaiker, skulpturer och fabeldjur. Det knyter ihop tiden som ett möbiusband och gör att en avlägsen dåtid och nuet tycks samexistera. 

Är det ett organ eller en kärnkraftsolycka, något friskt eller något sjukt?

Något pulserar i en film som ser ut som ett ultraljud eller något meteorologiskt mätinstrument – är det ett organ eller en kärnkraftsolycka, något friskt eller något sjukt? Den svarta solen återkommer i flera verk, knausgårdsk i sin närmast bibliska undergångsstämning. 

Men ”One is equal to one” är en utställning som i all sin svärta också tycks sprungen ur en stor kärlek till bilden, myten och den lilla människan. Tillvarons mysterier är lika obegripliga för alla, genom alla tider: en minsta gemensam nämnare som skänker mörkret ett stråk av hopp och förtröstan. 

KONST

LINA SELANDER

One is equal to one

Marabouparken, Sundbyberg

Till 8/2 2026

Visa mer

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Kammakargatan”.