Tempot ökar på FN:s klimatkonferens i Brasilien. Strålkastarljuset är på EU sedan Donald Trumps USA lämnat Parisavtalet. De europeiska förhandlarna driver berömvärt på för att minska gapet mellan nationella planer och det globala klimatmålet.
Samtidigt kritiserar många utvecklingsländer EU-regler som påverkar handeln, särskilt gränsjusteringsmekanismen för koldioxid, CBAM. Makthavarna i Peking utnyttjar situationen för att förstärka bilden av Kina som advokat för ”den globala södern.”
Än så länge har EU följt WTO:s handelsregler. Kritiken mot CBAM är ändå begriplig. Västvärlden står för de mesta av de historiska utsläppen, men gör alltför lite för att stödja klimatomställningen på andra kontinenter. Det blir särskilt känsligt i länder som frigjort sig från europeisk kolonialism.
Missat strategiskt tillfälle
EU har gjort självmål genom att inte tidigt erbjuda mer ekonomiskt och tekniskt stöd, till exempel genom att öronmärka en del av inkomsterna från CBAM för sådana ändamål. Förra mandatperiodens gröna giv var på många sätt en framgång, men den internationella strategin blev för svag. Så är det även i den ”globala klimat- och energivision” som kommissionen nyligen presenterade.
Västvärlden står för de mesta av de historiska utsläppen, men gör alltför lite för att stödja klimatomställningen på andra kontinenter
Det är inte för sent att stärka erbjudandet till partnerländer som Sydafrika, Brasilien, Indonesien och många andra. Bättre finansiering för grön industriomställning. Samarbete kring innovation och kompetens. Sådana ambitioner finns i Bryssel och de andra EU-huvudstäderna, men där finns också starka inhemska lobbyister.
Riskerna med protektionism
Nu kräver batteriföretag, stålbolag, och många fler att produkter tillverkade i Europa ska ha företräde, inte bara i offentlig upphandling utan också genom andra EU-lagar. Ursula von der Leyen talar om ”Made in Europe” som en prioriteringar, bland annat i den kommande Industrial Accelerator Act.
Det är en farlig väg. Att stänga ute länder som Sydafrika när de vill utveckla sin batteriindustri och exportera elbilar är kontraproduktivt, bara för att ta ett exempel.
Samarbete som geopolitisk styrka
Klimatarbetet behöver i stället mer öppenhet och samarbete. Hotet mot europeisk industri från kinesisk prisdumpning finns det andra handelspolitiska instrument för att hantera.
Att samarbeta med partnerländer är också geopolitiskt motiverat. Den inflytelserika tankesmedjan Bruegel beskrev nyligen scenarier för framtiden för EU:s finansministrar. Rekommendationen är att EU måste bygga ut samarbetet med ”alliansfria” länder som Brasilien.
Vad Sverige borde göra
Här är Sveriges långvarigt goda relationer till ”globala södern” en tillgång. Inte minst med Brasilien. Den relationen spelade stor roll för Riokonferensen 1992 där bland annat klimatkonventionen kom till.
Sverige borde i stället bygga ut samarbetet med ”den globala södern”, inte minst med Latinamerika
EU:s tidigare höge representant för utrikespolitiken skrev nyligen om varför samarbetet med Latinamerika är strategiskt viktigt. Josep Borrell och hans medförfattare José Antonio Sanahuja menar att Trumps aggressiva politik för att andra ska underordna sig Washington gör det de kallar ”den södra transatlantiska alliansen” (alltså mellan Europa och Latinamerika) särskilt angelägen. Och hur Trump faktiskt öppnar möjligheter för EU.
Borrell och Sanahuja har rätt. Ulf Kristerssons frånvaro i Belém blir därför mer än dålig optik i klimatförhandlingarna. Det är ett geostrategiskt misstag.
Sverige borde i stället bygga ut samarbetet med ”den globala södern”, inte minst med Latinamerika. Både för att det är rätt i sak, och för att det är i vårt europeiska egenintresse.