Noa Bachner
Ämnet om de så kallade klonföreningarnas påverkan på elitfotbollen har nått toppen av dagordningen eftersom Hammarby TFF kan kvalificera sig för spel i superettan nu i helgen.
Den borde förstås ha gjort det för väldigt längesedan, fenomenet är inte nytt, utan har bara utvecklats långsamt.
Bättre sent än aldrig. Där ämnet nu till slut avhandlas – i poddar, på sociala medier och i tidningar – kan argumenten styckas upp i olika läger.
En betydande grönvit skara – det finns även de som inte gillar vad som håller på att hända, däribland ultrasfalangen Ultra Boys – tycks mena att kritiken handlar om avundsjuka mot HTFF.
Egentligen är det här bra för svensk fotboll, menar dem, och hade det gällt andra föreningar hade kritikerna inte sagt något. Något alternativ till lika bra utvecklingsmiljöer för unga spelare existerar heller inte.
Bajen gör alla en tjänst.
Vilar på mycket tunn is
Skeptikerna är många också.
Mest högljudda är oroliga supportrar till mindre föreningar. De invänder att detta bara är början, att det inte handlar om Hammarby, utan ett systemfel.
Den ekonomiska polariseringen i svensk fotboll kommer snart innebära att landets största föreningar kan förse sina reservlag med större budget än Sandviken, Åtvidaberg och J-Södra. Skickliga spelare och ledare sugs upp, framskjutna positioner i seriesystemet följer.
Därutöver finns integritetsproblemen. I teorin kan Hammarby möta sitt eget B-lag i kval mellan superettan och allsvenskan redan nästa höst. Till slut kan den här utvecklingen ge oss en version av Sveriges näst högsta serie som består av många B-lag, varav flera inte spelar för att vinna den.
Flera av argumenten på båda sidor stämmer. HTFF är det första lyckade exemplet på en samarbetsförening i Sverige. Laget har klarat av att försörja både Hammarby och andra elitklubbar med talangfulla spelare i flera år nu. Det är kanon för Bajen, och troligen även en bra utvecklingsinsats för hela den svenska fotbollen.
Men frågan handlar naturligtvis inte om Hammarby.
HTFF:s kvalspel till superettan har satt fart på debatten.
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Många föreningar försöker göra samma sak. Samarbetsformerna har olika starttider och ser ut på olika sätt, men skapar samma problem för tävlingsintegriteten. Framför allt på sikt. AIK har bildat en egen variant av HTFF. Djurgården har ett medlemsbeslut om samma initiativ. Malmö FF pysslar vidare med sina egna motståndare i Svenska cupen, BK Olympic, laget som nyss leddes av deras egen interimtränare Anes Mravac. I IFK Göteborg åker Linus Carlstrand skytteltrafik mellan olika klubbar i lägre divisioner, nu senast Ljungskile.
Annons
Varannan helg har han mörbultat motståndare i division 1, veckan efter är det allsvenskan som gäller. Man har helt enkelt otur om man möter honom.
Men vid sidan av de tekniska problemen med reservlag i seriesystemet vilar försvaret av själva fenomenet på mycket tunn is.
Det verkar helt enkelt acceptabelt
Om man på allvar menar att det är bra för svensk fotboll att reservlag får delta i seriespel måste man välja sida i en mycket större fråga.
Den om vad vi ska ha fotbollen till i Sverige.
Att försvara den här modellen – att B-lag får tävla i superettan – innebär också en tydlig prioritering och grönt ljus till en prislapp. I Sverige ska möjligheten att utveckla fler unga spelare och skapa konkurrenskraftig fotboll överordnas andra värden. Att mindre föreningar drabbas och får ta konsekvenserna? Det verkar helt enkelt acceptabelt.
Så får man tycka. Men förespråkar man förekomsten av reservlag i superettan kan man inte med trovärdighet säga sig värna bilden av den svenska fotbollen som ett reservat där en annan idé om meningen med fotboll regerar. Den svenska fotbollens identitet har vuxit fram ur massvis av vägval likt det här. Den har alltid valt solidaritet, tävlingsmässig öppenhet och geografisk mångfald när priset för något annat blivit för högt.
Tills nu.
Varför inte bilda riktiga multiklubbsnätverk?
Om man på allvar vill överordna möjligheterna att producera så bra fotboll som möjligt finns det en rad andra saker man kan göra av bara farten.
Varför nöja sig med samarbetsföreningar i Sverige? Varför inte löpa linan ut och försöka köpa klubbar i Japan, Ghana och Finland, och bilda egna, rejäla multiklubbsnätverk?
I september möttes Malmö FF och samarbetsföreningen BK Olympic i Svenska cupen.
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Varför ska våra föreningar, till exempel, avstå vissa typer av sponsorer? Det blir lättare att utveckla bra talanger med sponsorpengar från Mellanöstern. Det är bra för svensk fotboll. Eller varför inte tillåta amerikanska investeringsfonder som klubbägare? Förstå vilka möjligheter för talangutveckling som öppnar sig.
Varför ska allsvenska matcher inte schemaläggas 20.00 på tisdagskvällar? Varför är det viktigt med ”supportervänliga avsparkstider” och den så kallade 30-milsregeln när frihet för tv-bolagen att planera schemat hade lett till större betalningsvilja? Vi hade ju fått bättre fotboll med mer pengar?
För att fakturan landar på den egna dörrmattan. Inte Brages.
Förtvivlat svårt när ämnet blir ett annat
Anledningen till att inget av ovanstående förslag efterfrågas speciellt brett i Sverige är att de skulle innebära ett ovälkommet intrång i den svenska fotbollens identitet.
Annons
Den försvaras i vanliga fall med näbbar och klor. Men i klonföreningsdebatten knuffas principerna undan av viljan att det ska gå bra för den egna klubben.
Det är en attityd som förstås går att förstå. Företrädarnas jobb är att optimera den egna föreningens förutsättningar, man bryr sig mest om sitt eget lag – men många får förtvivlat svårt att hålla samma linje när samtalsämnet blir ett annat.
Själv vill jag gärna utveckla en fotboll där mindre föreningar från olika platser i landet ges möjlighet att tävla även i framtiden. Jag gillar att den svenska elitfotbollen består av 32 olika föreningar, med egna historier, karaktärsdrag och ambitioner. Jag tror inte att ett system som skapar strukturella hinder för de mindre bemedlade klubbarna, som stryper syretillförseln till drömmar om framgångar på mindre orter, är bra för fotbollen.
Debatten om B-lag i seriesystemet lär få sitt avgörande i kölvattnet av Svenska fotbollförbundets representantskap senare i november, där en utredning ska diskuteras och frågan är uppe för beslut.
Vad som än händer har den redan spottat ur sig en sanning.
Svensk fotbolls position som en oas av något sällsynt är en omtyckt beskrivning, och den åtnjuter ett militant stöd.
När det passar.
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare