Ett utdraget och påfrestande kapitel i Svensk fotbollshistoria, där vi med spänning inväntar slutresultatet, med allt vad det innebär…

 Men  nu är det här inte ett VM-slutspel vilket som helst. 48 lag skall fördelas över Kanada, USA och Mexiko. Det betyder inte världens 46 bästa lag. Så usla fotbollsnationer som Kap Verde och Curasao är redan klara tack vare utökningen av antal lag och det geografiskt uppdelade kvalet och i så motto behöver väl inte svenskarna be om ursäkt om de till slut kravlar sig dit.

En berg-och-dal-bana

Det var Martin Dahlin som ännu en gång fick uppträda som en välgörare för svensk fotboll när han drog den lott som förkunnade att Sverige skulle möta Ukraina istället för något av de andra tänkbara alternativen; Danmark, Italien eller Turkiet. Visst, varken Danmark eller Italien förfogar över sina länders bästa generation men hade varit storfavoriter ändå, för det enda vi har att jämföra med är ett svenskt landslag som gjort ett historiskt urdåligt kval.

Turkiet borta är alltid en mardröm. Det känns redan nu som att vi alla kommer att åka en känslomässig ber-och-dal-bana inför den här matchen.I flera år har vi tänkt på detta Ukraina, skänkt det vi kunnat, protesterat så mycket vi orkat, unnat detta land ett nytt liv och en tid där man med gott samvete och utan att behöva leta efter skyddsrummen kan tänka på och glädjas åt en framgång i fotboll. Så vi får väl se hur vi känner när den dagen kommer.

Som sagt; sympatierna för det svenska landslaget har väl aldrig varit lägre men någonstans finns ändå i tankarna att vi har en svensk fotbollsgeneration på gång som skulle förtjäna ett VM-slutspel. Det förutsätter att Dejan Kulusevski, Alexander Isak, Viktor Gyökeres och deras entourage inte bara är fullt friska utan i full karriär, i topptrim, gör mål, gör avtryck i sin liga och växlar upp till det vi trodde skulle vara möjligt för något år sedan.

Inget att satsa på

För mitt i besvikelsen över ett landslag som totalt tappat färgen och formen så verkar det som att turen i alla fall inte sviker. Sverige gick in i VM-kval i en grupp som – med det lag som vi trodde att vi hade på en hög nivå – till och med borde ha vunnit. Nu blev det konstigt nog ett fiasko från Janne Anderssons dagar (oj, vad länge sedan det känns), Sveriges fall ner i Nations Leagus C-grupp, som banade vägen för det playoff som nu skall genomföras. Då mötte vi de verkliga blåbärslagen, seriesegern gick inte att undvika och tack vare den lever det svenska hoppet.

Absurt att efter ett fiasko i en lätt VM-kvalgrupp föregången av en gruppseger i till konstlad nationstävling som kommit till bara för att eliminera helt vanliga träningsmatcher nu öppnar för detta drama som väntar i mars. Lottningen i Zürich slutade inte bara med att Sverige drog vinstlotten (tror vi väl) utan fastslog också att om Sverige vinner blir det hemmamatch på en gräsmatta i Solna som fortfarande ser lika usel ut som den alltid gjort.

Vi kan inte kvalificera oss på hederligt vis till ett VM längre och i Stockholm kan man inte ens få gräs att växa. Men på detta underlag, vad vi nu skall kalla det, kommer Sverige att möta vinnaren mellan Polen och Albanien i playoff-final. Jag kommer inte att satsa en femkrona på svensk seger i den matchen även om det kanske hade gett det tiodubbla tillbaka.

Ett svåranalyserat lag

Det är Graham Potter som skall reda ut den här härvan av tvivel, dåliga självförtroende, vilsegångna spelare som lockades in i en glamour-fotboll som de inte behärskade och bort ifrån det säkerhetsspel som alltid präglat svenska landslaget. Nu måste Potter gå tillbaka till grunderna och han har inte fått någon bra start. Han fick laborera med spelare som inte kommer att finnas med på en enda lista när – och om – det blir dags att eventuellt plocka ihop en VM-trupp.

Han står efter sina två matcher på ruta ett. Han har ett nytt lag i mars får vi hoppas. Det är inte mycket han kan göra. Han kan bara hoppas på att de spelare som skall bära det här laget kommer in i full vigör och göra det de vet behöver göras. Det är spelarnas hälsa och klokskap han får förlita sig på.

Ukrainas landslag är svåranalyserat. Frankrike vann kvalgruppen på 16 poäng, Ukraina tvåa på 10, avgörandet skedde mot ett Island som inte heller håller samma nivå som för några år sedan. Man vet heller inte vad det helvete som landet genomgått de senaste åren gör med människor men mitt bland tankarna på att det finns en större och viktigare match som skall vinnas mot en betydligt svårare motståndare, växer också säkert den nationella stoltheten och behovet av att visa att det måste existera ett liv som kan påminna om det normala även i de värsta av tider.

Så även om lottningen kanske fick bästa möjliga utfall för Sverige. Ukraina i Warszawa den 26 mars blir en pärs.