En bal på slottet må vara alldeles, alldeles underbar. Men Liberalerna i regeringen däremot? Det är mer tveksamt. Å andra sidan ser det hela ut att bli en invändning av mer och mer teoretisk karaktär.
Det krisande partiet, som samlas för partikongress nu i helgen, fortsätter att tappa väljarstöd. Och nya partiledaren Simona Mohamsson ser ut att vara en lika stor succé som svampiga fiskpinnar tillagade i brödrost. Det vill säga att det finns ett tjugotal studenter runtom i landet som gillar det. Och det är väl ungefär så många som fortfarande uppger att de tänker rösta på Liberalerna i nästa val.
Räkna med att Liberalernas ledning inte är nära att förstå varför ingen vill rösta på partiet. Trots att man vägrar att regera med Sverigedemokraterna, och trots att man vill dräpa friskolesektorn genom att tvinga bort aktiebolagen.
Det är som att borgerliga väljare inte skulle vilja ha vänsterpolitik. Märkligt.
Liberalerna har gjort en klassisk blunder i skolfrågan. De har gått vänsterretoriken och hakat upp sig på vinstfrågan. De har börjat bry sig mer om driftsform än om kvalitet i skolan. Och det lockar inte borgerliga väljare.
Som man frågar får man svar, heter det ju. Och det är väldigt sant i skolfrågan. Det finns inte många som vurmar för vinsten. Och frågar man om vinsten så får man svar om vinsten. Men vad man har missat då är att folk vill ha kvar bra skolor, och de vill kunna välja. De vill kunna välja bra skolor och välja bort dåliga. Oavsett om det är kommunala eller fristående sådana.
Valfriheten är det centrala. Det är en frihetsfråga, en fråga om bemyndigande. Det finns ingen som är bättre lämpad att välja skola för barn än deras föräldrar. Punkt slut.
Och det är viktigt med valmöjligheter. Utbudet betyder något. Ju fler skolor som drivs av olika huvudmän, desto bättre är det. Den nya idén att alla skolor ska vara så lika som det bara är möjligt, och som har fått visst fäste även inom högern, är oerhört skadlig.
Har vi en sorts skola kommer den att passa för en sorts barn. Och det är ju bra för de barnen, men det blir lite av ett problem för alla de andra sorterna. För det finns väldigt många sorters barn.
Det här borde inte vara en nyhet för den som har träffat två eller fler barn mer än någon timme. Barn kan vara väldigt olika. Ett barn kan sitta och njutningsläsa mer på en dag än vad ett annat barn klarar av att ens sitta stilla på en månad. En del barn behöver tydligt struktur och hierarki för att få något gjort alls i skolan medan andra behöver friare tyglar att utforska för att utvecklas.
Ska alla olika sorters barn lyckas i skolan, det vill säga lära sig och utvecklas så mycket och så bra de är förmögna till så behöver vi också olika sorters skolor. Det här var en av utgångspunkterna för friskolorna när systemet infördes ordentligt på 1990-talet. Tyvärr tappade man bort det längs vägen och blev orolig för att skolor var just lite olika.
Borgerligheten måste hitta tillbaka till valfriheten och olikheten. För vi är olika och vi har olika behov – och så är det redan från att vi är barn. Så lär av Liberalerna. Vinka åt partiet när det är på väg ut. Ta i hand, beklaga och tacka för lärdomen. Och stå sedan åter upp för och försvara bra skolor av alla de slag.
Daniel Persson
Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren