För sex år sedan drabbades Mattias Nordlund, 53 år, från Luleå av en kraftig och smärtsam infektion. Han blev inlagd på sjukhus i en vecka och fick antibiotika intravenöst. Läkaren trodde att orsaken var att Mattias hade rivit kliat och rivit upp sår, och fått in smuts från naglarna. Därefter hade en infektion tagit fäste.

Mattias har en vana av att riva upp sår, hudbitar och naglar.

– Jag var försiktigare efter sjukhusvistelsen. Men med tiden går man tillbaka till något slags vanemönster, säger han.

Problemen kvarstår än i dag, och inte förrän nyligen förstod han orsaken till rivandet. Han hörde nämligen talas om den dolda diagnosen dermatillomani, så kallad ”skin picking” – ett slags tvångssyndrom där man river och pillar upp sår i huden.

Påminnelser från familjen

Vanan har han haft länge, åtminstone hela sitt vuxna liv. Han upplever det inte som besvärande – men får ständigt påminnelser av sin fru och barn om att sluta riva.

– Jag tänker ju inte på det, det är en omedveten handling, säger Mattias.

WHO uppskattar att omkring 136 000 svenskar lider av samma diagnos, varav tre fjärdedelar är kvinnor. Samtidigt kan mörkertalet vara stort, då diagnosen fortfarande är relativt dold och kunskapen låg.

Forskning visar att diagnosen kan vara ärftlig, men också att den är vanligare hos personer som har ocd eller som har släktningar med ocd. Händer, armar och ansikte är det vanligaste utsatta områdena, men många plockar och river även från andra ställen på kroppen. Vissa river på ojämnheter och sår, vissa på förhårdnader och sårskorpor, vissa på finnar och akne, och andra på frisk hud.

Klargörande

Vetskapen om att det finns en diagnos gav Mattias ett litet klargörande.

– Det fick mig att tänka till lite grann, att jag kanske ska försöka göra någonting åt mina problem.

En svensk studie har visat att kognitiv beteendeterapi kan vara effektivt för att lindra symptomen, men det finns ingen utprövad medicinering.

Mattias menar att kliandet inte är någonting som egentligen får honom att må bättre. Nu funderar han att ta kontakt med vården, och se om de kan bistå med någon hjälp.

– Rationellt att det är ganska korkat att hålla på med någonting sånt här, när det dessutom skulle kunna bli infektioner av det – som det blev för sex år sedan, säger han.