”Tidstjuven” slänger sig mellan vikingatid, häxprocesser och 1970-tal
unsaveSpara
expand-left
helskärm
TV-RECENSION Vissa saker funkar bättre än andra i ”Tidstjuven”. Men på det stora hela levererar årets julkalender, som är en rolig, lagom spännande och även rörande historia om en pojke som reser i tiden för att hitta sin försvunna pappa.
Tidstjuven
SVT
24 delar
Av Calle Åstrand och Daniel Karlsson, med Gusten Wickberg, Simon J Berger, Maja Rung, Blanca Eliasson, Lisette T Pagler, Christoffer Nyqvist, Richard Ulfsäter, Per Svensson, Sissela Kyle, Inger Nilsson, Siham Shurafa, Andreas Rothlin Svensson.
JULKALENDER. Calle Åstrand, som regisserade 2020 års mycket fina ”Mirakel”, är tillbaka med ännu en julkalender på temat tidsresor.
Den här utspelar sig i lilla Kråksjö, där 11-årige Clint (Gusten Wickberg) går omkring och hatar julen. Eftersom hans pappa (Richard Ulfsäter) försvann på julafton för fem år sedan.
Han skulle bara gå ut och köpa tidningen och sedan, poff, gick han upp i rök.
Clints storasyster Vida (Blanca Eliasson) och mamma Moa (Maja Rung) försöker gå vidare med livet. Men Clint varken kan eller vill det, han vill bara hitta sin pappa.
Och den här decembermånaden får han en chans att kanske göra det, när den flamboyanta, tidsresande tjuven Bildsköne Bengtsson (Simon J Berger) plötsligt stövlar ut ur hans garderob, likt Doctor Who ur sin telefonkiosk, och tappar en mystisk mojäng.
Det visar sig nämligen vara en ”tidskikare”, och i den får Clint syn på sin pappa, som verkar vara fast någonstans i ett forna Kråksjö.
En äventyrlig resa i tiden och historien tar sin början, med nedslag lite här och där, från vikingatiden till 1970-talet. Och parallellt med Clints jakt på sin pappa, pågår också ett drama i nutida Kråksjö där Moa – som har ett otacksamt jobb med att försöka locka turister till en kommun som har blivit utsedd till Sveriges tråkigaste två år i rad – ligger i fejd med grannkommunens elaka och allmänt dryga turistchef Cindy (Lisette T Pagler).
expand-left
helskärm
J Berger gör sin narcissistiske och långfingrade tidsresenär (som alltså delar namn med den verklige svenske brottsling som var aktiv under 1900-talets första halva) till en på något lustigt sätt väldigt Mikael Persbrandt-liknande figur. Kanske på grund av sättet han levererar sina repliker på. Och i andra roliga biroller syns Andreas Rothlin Svensson som en sockerberoende, feg och barnslig Gustav Vasa, Loa Falkman som en pajasaktig häxdomare under ”det stora oväsendet”, Inger ”Pippi” Nilsson som en frisör som är besatt av kändisar (men helt missar att ta notis om ett sällsynt celebert besök på julafton!) och Per Svensson och Sissela Kyle som typiskt lata och inkompetenta kommunpampar.
Samma höga klass som ”Mirakel”, som hade fler lager, håller inte ”Tidstjuven”. Vissa skämt vevas för många gånger, hoppen i tiden fungerar inte alltid sömlöst, och speciellt Moa mot Cindy-spåret gränsar till det tjatiga.
Men det är fart och fläkt med fiffiga detaljer, en rörande historia i botten, och mycket spänning och humor för barn. Plus en och annan kul passage även för vuxna.
Som en förvirrad diskussion om könsneutrala personliga pronomen under en häxprocess, en referens till Richard Geres svenska nakenbad sommaren 1995, och en scen där det drivs med både fastlimmade aktivister och Birgit Friggebos smått legendariska ”We shall overcome”-hjärnsläpp i Rinkeby.
”Tidstjuven” har premiär i SVT1, SVT Barn och på SVT Play den 1 december.