Pascal. Foto: Anna Sundström
Novent är äntligen över och det är dags att börja julmysa på riktigt. Men innan dess hinner vi med ett gäng snabbrecensioner av den senaste månadens släpp. Den här gången är det vår skribent Rick Titrö som skrivit alla texter.
GARAGE När gotlandstrion Pascal firar tjugo år som band är det med sin – enligt egen utsago – gladaste skiva. Smutsigt, instängt garagelarm som maler fram som en rostig ångvält över en glödbädd av självutplåning, uppgivenhet, mani, saknad och panikångestattacker på Storgatan i Hemse. Visst kunde “Det här är allt” varit en schlagermelodi och Eddie Meduza-tolkningen “När man drömmer sina drömmar” är nog raggarkungens sötaste. Men om det finns en glädje i det kompakta mörkret ligger den i insikten att den som lever får se vad som sker. Härda ut. Kanske överlever du ändå. 8/10
POSTPUNK/DARKWAVE Sprungna ur slitningarna i Hjerteslag faller bergenska Kristi Brud ännu längre ner i det poetiskt kvävande mörkret av atmosfäriska domedagssynthar, molldränkta gitarrväggar och prövande likgiltighet. En tirsaprofetia på karg hordaländska om destruktivitet, blindväder, lidelse, tvivel och undergång. Ett kollektivt, avpersonifierat medvetande med en dröm om att ödelägga allt som kommer för nära. Ondskan faller i luften till lukten av ruttnande kött och ljudet av hundar som tuggar på det de har tagit. 7/10
INDIEPOP Även om comebackalbumet Äntligen borta (2021) var splittrat och ofokuserat lyckades det frigöra Jakob Hellman från skrivkramp, prestationskrav och mytbilderna kring …och svarta havet (1989). Med uppföljaren bara fyra år senare har han, trots sin ständiga ängslan, nästan lärt sig landa. En tillbakalutad familjefar som ser det goda i det lilla, far på existentiella bilutflykter, inte behöver bestiga massivens högsta spets och drömmer sig bort tillsammans med Laleh. Frid, mognad och acceptans. Allt är nytt, men en del är som det var. Slutet gott, allting gott. 8/10
Björns Vänner – All tid i världen
SPÖKPROGG Efter ytterligare sju års bortavaro är Malmös mest sporadiska indieband Björns Vänner tillbaka med sitt fjärde – eller kanske femte – album. Vuxnare och sorgsnare än de detaljrika dagboksanteckningarna i seklets början om allt mellan åkrar och himmel, nu med inslag av jazz och psykedelia. Tio låtar om sjukdomar, anknytningssvårigheter, självmordstankar, ensamhet och kalibreringssmärtan som uppstår när lyckan plötsligt tränger på. Verkliga problem. Om än i finurliga formuleringar om sopbilar, sockerfall, tvåhövdade getter och kinesisk vattentortyr. 8/10
Toni Holgersson – Apotek Vintergatan
SLOWCORE När Toni Holgersson åter visar tecken på liv bekänner han mer på sju låtar än de flesta gör under ett liv. Resandepojken som växte upp bland kåkfarare, cirkusartister och fosterhem, tog sig upp mot månen när åttiotal blev nittiotal och föll mot grovsoprum, hisschakt och heroin. En självbiografisk roadmovie längs vägen mellan lovande och tragisk: från barnpsyk till behandlingshem, häkten och scener; campingplatser, bilbränder och sprutbyten. Endast i sällskap av multiinstrumentalisten Lars Halapi i ett svart, svävande vemod. Ett mindre fiktivt Nebraska. Några sånger från en ytterfil. 9/10
Seven Foot Frank – The Nine Dimensional Pyramid
SCI-FOLK I den skånska sci-folk-trion Seven Foot Franks niodimensionellt inverterade pyramid möts tre glada tjugotal i en evig virvel av tid och rum. Från den stora depressionen till en futuristisk rymdkult. Varm, flyhänt ragtime, deltablues och bluegrass i en transcendental feberdröm om stjärnfall, eternitplattor, monster, mörkret i mörkret och universums undergång. Lika rotad i tenorgitarrer, fiddlor, mandoliner, kontrabasar och klarinetter som i robotröster, alienkörer och psykedelia. Tio procent asbest – resten framtid. 8/10
VISROCK Medborgare – precis som på debuten En skog som är tom (2021) fortsätter helsingborgsgubbarna Märk Väl ta sig an osjungna sånger av Cornelis Vreeswijk. Den här gången i sällskap med redan sjungna visor om fiffiga damer, statistik, heroin, systembolagssortiment och tågresor, försedda med ylande munspel, hypnotiska tvärflöjter, fläskiga elorglar, stråkar och mellotroner i ett bluesigt gubbarocklandskap någonstans mellan Georg Meggs, Gösta Linderholm och Asokas Allan Edwall-tolkningar. Trivsamt och lekfullt men utan samma glöd som sist. 6/10
Coca Carola – När sen är försent
PUNK Med titlar som “När sen är försent” och “Prata klart” är det ett slag i magen att trummisen och skivbolagsdirektören Mårten Tolander aldrig fick slutföra Coca Carolas första album på 21 år – Åkersbergas stoltheters kanske jämnaste någonsin. Ångestdrypande ångvältspunk sprängfylld av brinnande gitarrväggar, varma melodier och bottenlöst vemodsgrubbel om bostadsrättsföreningar, självmedicinering, krig, bandhistorik och minnet av en kamrat. Paradiset är förlorat men precis som på Beat Butchers 35-årskalas fortsätter allsången långt efter att det är över – en hedervärd minnesruna. 9/10
DRÖMPOP För sju år sedan tänkte umeåtrion Barnet på döden, nu är de så galna så de förlorar sig i kärlek. Förlorade i skimrande syntharpeggion, änglalik stämsång, serena trumpeter och oförklarlig folkmytologi – ett sockersött vemod av bomull. Ett himlavalv av blå planeter, vita harar, hamnskiftare, sjögräs och magiska grottor som endast nuddar mark i Vasas Flora och Faunas skilsmässoduett “Tomt och rent” och i Pascal Pinon-tolkningen “Hjärtan i skogen”. Hälften låtsas, hälften riktigt. Ett svävande drömlandskap bara fåglar förstår. 6/10
Slob78/Mammas Gata – Slob78/Mammas Gata
PUNK När Slob78 och Mammas Gata samsas om ett stycke plast möts två sidor av Göteborgs punkmylla. Å ena sidan Slob78 med rötter i Partilles första punkband Slobobans Undergång, gäster från Välta Stället, Kai Martin & Stick och Attentat och en räcka gubbgriniga punkbagateller om manlighet, håravfall, samtiden, döden och längtan till Borlänge. Å andra sidan Mammas Gatas indiebrinnande vemodsepos om en storstad trafikerad av ånger, misär, svalda drömmar och förlorade själar. En helkväll på kullersten, betong, popcorn, stilnoct och hemmagjort vin. 7/10
OUTLAWCOUNTRY Med tjacket som bitch och haschet som snuttefilt spottar salaslyngeln H. Self ur sig ofiltrerade rapporter från fel sida lagen. En arg dissident med skev svansföring som planlöst skolkar med holk, klipper mördarsniglar, älskar destruktivt, kommenterar samtiden och drömmer om att bli nykter till dämpad lo-fi-country omstoppad av lapsteel, fiol och kalikå. Nålstick, KBT och tveksamma domslut. Kriminellt och penibelt. Tredje skivan på ett år, ett övermatat dubbelalbum, borde sållats men skälver till i “Dissident”, “Tills hon älskar sig själv” och hela D-sidan. 6/10