Vidsträckt, vacker och virtuos – Olli Koskelins kompositionskonsert i ett nötskal. Hade man behövt hinna hem med ett särskilt tåg hade man inte varit glad för att längden överskred den utannonserade med en halvtimme. Då hade man missat uruppförandet av det klangligt och samspelsmässigt utstuderade verket Haiku (2025), som samlade alla kvällens musiker, samt Exalté för soloklarinett (1984), där Gleb Kanasevich visar var rörbladsskåpet ska stå; verk och musiker är ett. Musiken serveras som en godisskål med läckerbitar till publiken, som håller andan som inför det häftigaste cirkusnumret.
