Det finns de som alltid närmar sig en riktigt bra story med att fråga “Är det sant?”
För det här segmentet av befolkningen skapades taglinen “Based on a true story”
För dem skapade också Gud Augustprisade Bea Uusma, hennes författarskap, hur hon använder ord som precist, exakt. Hur hon berättar att hon dubbelkollar 6 000 gånger eller arbetar “minutiöst med x i sex år”.
För dessa människor finns tropen hyperintelligent detektiv som läser obduktionsrapporter för att somna in.
Det är inget fel med det och har sin charm.
Men det finns också läsare som hade blivit glada om Uusma vaknade en morgon och berättade att hon hade hittat på hela Andreéexpeditionen.
Det finns läsare som tycker att referera till sanningen är ett grep bland många, många.
Kulturderby mellan sanning och fiktion
Jag tänker på de här två grupperna, det konstanta kulturderbyt mellan sanningens vikt och fiktionens vikt, när jag ser dokumentären Hatet om Joakim Lundell.
Om man är granne eller familjemedlem till de här människorna, deras polis eller vårdare eller handläggare eller om man är Medieombudsman, är det såklart intressant vad som har hänt.
Jag ska inte låtsas som om jag inte har en egen åsikt i frågan, eller att jag inte håller med Åsa Lindeborgs text om Joakim Lundell.
Men! Det som missas är att även om man skulle tro helt och hållet på Joakims föräldrar och syskon är bilden av uppväxten förfarande inte direkt ljus.
Det är en berättelse om ett barn som inte fått det han behöver. Hans syskon och mamma vet det, man ser det i deras blick, det är så starkt.
Vi försökte, säger de. Vi älskade honom. Han hängde här ibland i familjen. Han var kul. Han fick mat. Men man vill inte vara den som är kul att hänga med för sin familj.
Man vill vara en del av familjen, exakt lika mycket som alla andra.
Klart att det är enorm sorg, för alla.
Människor lättar sitt hjärta
Det är absolut inte så att ingenting speciellt har hänt eller orimligt att Lundell kan känna att han sitter på en story som han har rätt att bearbeta, berätta, få sympati för.
Alla som någonsin har varit på en för sen och för seg efterfest vet att människor som lättar på sitt hjärta och säger hur det egentligen ligger till vill höra att det var starkt.
Hur man sen väljer att smaksätta sin berättelse är en annan fråga.
Joakim Lundell pratar om skräckfilm, som hans mamma ska ha tyckt om. Joakim själv är intresserad av skräck och spöken. Och det är ju ett sätt att prata om rädsla.
Risken för zombies. True crime. Spöken.
När pranks inte lägre ger än samma kick, då finns skräcken.
De flesta människor känner ibland av Das Unheimliche. Men alla går inte på spökjakt. Det är Lundells estetiska preferens.
Precis som han tycker att based on a true story är en bra tagline. En till estetisk preferens.
Alex Schulman.
Foto: Jessica Gow/TT
Intervjuerna med Lundell är obehagliga
Jag tycker intervjuerna med Joakim Lundell i SVT:s Hatet är bra, och samtidigt obehagliga.
Det är bara så vanligt att se underklassen sättas i såna situationer.
Frågeställningar av slaget: Har du ont? Bevisa det.
Om bara Joakim hade kunnat tona ner berättelsen lite, om det inte behövt vara skräckfilmens grepp som användes för att beskriva känslorna.
Jag önskar att han inte hade målat in sig i ett hörn av sant eller falskt.
Att Lundell kunde säga att det var så här han valde att skriva.
Schulmans berättelse om sin mamma
Se på Alex Schulman, och hans berättelse om sin mamma. Hans rädsla för att bli övergiven, och hur bra han är på att med små medel få många att känna igen sig, hur han kommer åt en klar ton.
Människor, och särskilt barn, är rädda för att bli övergivna. Tanken på att bli det av sin mamma är tillräckligt för att ens barndom ska bli en enorm sorg.
Det räcker så. Det behövs ingen korvstroganoff av blod, som Joakim nu behöver hitta bevis för.
Utan att ha varit en enda dag på fosterhem i sitt liv kommer Schulman åt känslan, sympatin, och den starka berättelsen. Less is more.
Skillnaden mellan hans berättelse och Joakim Lundells är som skillnaden mellan en dyr resturang som skryter med att fokusera på rena och enkla smaker, och hyllplan efter hyllplan med extra stark sås på Maxi.
Det är en fråga om klass och smak, tyvärr.
Kungarna av Tylösand
Att en Schulman var med och skapade Kungarna av Tylösand, där Joakim som ung och försupen testade hur långt man får gå utan att alla lämnar en, är bara pricken över i:et.
Borgerligheten kontrollerar sin berättelse, underklassen blir fången i sin. Varför inte bara kalla allt estetiska val, och komma undan förhören och offentliggörandet av journalerna?
Det är inte intressant om en bok är sann, på sin höjd bryr jag mig om hur och varför någon ljuger.
Anders Thomas Jensens film “Den sista Vikingen” (2025) är bra på att vissa det vackra i det. Filmen innehåller all gore man kan tänka sig. Blod i massor. Barn som far illa.
Härjade kvinnor med färgat hår som skakande sträcker sig efter nästa uppgivna cigg. Institutioner. Självmordsförsök.
Mads tvingar andra att kalla honom John
Mads Mikkelsens karaktär börjar kalla sig John. Han tvingar alla andra att kalla honom John, annars tar han livet av sig. John Lennon.
Det verkar först bara vara en helt normal psykos. Sen kommer filmens starkaste scen, helt blodfri.
John säger “Folk älskar mig verkligen oerhört mycket”
“För att du är John Lennon?” frågar hans bror.
“Ja”, säger John, och nickar bestämt.
Är det intressant om han ljuger i den stunden? Eller borde vi som tittare, läsare, försöka förstå vad han, Alex Schulman, och Joakim Lundell säger?
Jag vill att folk ska älska mig oerhört mycket. Annars blir jag förtvivlad.