Nu lägger regeringen äntligen om biståndet. De bilaterala stöden till Tanzania, Zimbabwe, Liberia, Moçambique och Bolivia fasas ut. Pengarna riktas istället över till Ukraina. Det innebär 1,6 miljarder mer i stöd till Ukraina bara under de två kommande åren. Självklart är det Ukraina som behöver biståndet mest just nu. Landet utkämpar ett existentiellt krig och hela Europa och världen kommer att påverkas negativt om Ukraina faller.
Men skall man vara krass så är det ett självändamål att stänga biståndskranen till de fyra afrikanska staterna. Vad vi talar om är bilateralt stöd: stöd från en stat direkt till en annan. I modern tid formuleras stödet ofta med trendkänsliga ord som företagande, hållbarhet eller ekoturism. Men i praktiken kvarstår problemet som alltid funnits med bilateralt stöd. Dels att pengarna ofta försvinner i korruption då det är svaga förvaltningar som skall administrera resurserna på plats. Dels att det riskerar att låsa landets ekonomi till en slags bidragsekonomi som inte tjänar på verkliga reformer.
Så tycks det ha blivit i flera afrikanska länder där fattigdomen nu breder ut sig medan den minskar i resten av världen. Bara till Tanzania har Sverige skickat 70 miljarder kronor sedan biståndet började. Men det finns inga belägg som tyder på att stödet har hjälpt landet.
En rapport från 2016 från Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) fann att stödet till Tanzania bara inledningsvis hade haft en effekt på fattigdomen, och då marginellt. Under senare perioder hade biståndet med största sannolikhet haft en negativ effekt på fattigdomen.
Det är märkligt att det bilaterala stödet till länder som Tanzania och Moçambique inte har varit mer kritiserat. I demokratiindex räknas Tanzania som en ”hybriddemokrati” och Moçambique som en auktoritär stat. Båda länderna har hög korruption enligt Transparency International, och båda har låg pressfrihet med många dokumenterade övergrepp mot journalister.
Det främsta skälet till att stöden fortsatt att betalas ut är att Socialdemokraterna fick särskilda relationer med dessa länder under 1960- och 1970-talen. Men inte heller borgerliga regeringar har vågat rucka på stödet. I svensk debatt är det alltid rätt att vilja ge bistånd. Hur det sedan kommer till användning tycks ha varit mindre viktigt. Att framstå som god här hemma har varit viktigare än att göra skillnad för världen.
Regeringen har haft som mål att minska de bilaterala stöden. Hittills har man lyckats minska antalet länder från 24 till 13. Det är ett välkommet brott med en pinsam svensk tradition.
Svenska staten kommer förstås att fortsätta stötta även de fyra aktuella länderna med direkthjälp som matpaket, tält och tältsängar när det finns akuta behov. Civilorganisationer, som Svenska kyrkan, kommer också att ha närvaro. Men det handlar om hjälp riktad direkt till människor. Då är risken mindre att det används till att berika den härskande klassen.