Nalin Baksi
Publicerad 4 dec 2025 kl 14.00
I en artikel på kultursidan kritiserades Jan Guillou för sitt sätt att förminska invandrarkvinnor.
Nalin Baksi, som skrev texten, undrar varför hon inte har fått något svar.
Jan Guillou, som med stolthet kallar sig socialist, har blivit en av de första att gå till angrepp när någon granskar islamismens framväxt, skriver Nalin Baksi.
Foto: JEPPE GUSTAFSSON/SHUTTERSTOCK/IBL
Öppna bild i helskärm
Nalin Baksi kritiserade Jan Guillou för sitt sätt att förminska invandrarkvinnor.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärmNalin Baksi
KULTURDEBATT. Jag reser ofta till Holland där min svåger bor. Han och hans kurdiska vänner har varit aktiva i vänsterrörelsen sedan ungdomen och flydde till Holland efter militärkuppen i Turkiet 1980. Under årtionden har de följt den holländska samhällsutvecklingen och med stigande oro sett hur islamistiska rörelser vuxit sig allt starkare.
En av hans vänner – Evdo, svårt märkt av sin cancer men ändå alltid intellektuellt nyfiken – ställde en fråga som har förföljt mig sedan dess. Under en av våra promenader stannade han upp, såg på mig och sa:
”Du som varit engagerad i svensk politik, hur kan Europas vänster stödja islamister?”
Jag försökte förklara att islamofobin ökade efter terrorattackerna i USA den 11 september och att vänstern reagerade mot den rasism som följde. Samtidigt utnyttjade islamistiska grupper den situationen: de använde islamofobin som dörröppnare för att få politiskt inflytande hos den europeiska vänstern.
Evdo lyssnade, men skakade uppgivet på huvudet. Han sa:
”Jag förstår hur det började. Men nu när alla vet vad islamisterna står för – att de vill begränsa kvinnors frihet, inskränka yttrandefriheten och ersätta demokratin med sharialagar – hur kan en del av vänstern fortsätta stödja dem? Ingen i Europas vänster skulle själv vilja leva under islamistiskt förtryck. Varför tycker de då att det är acceptabelt att muslimer ska göra det?”
Att vara realist innebär att se politiska rörelser för vad de är.
Det var orsaken i hans frustration. När det handlar om islamism finns det en klyfta inom vänstern. Klyftan går mellan å ena sidan naivitet eller en verklighetsuppfattning förblindad av ideologisk övertygelse och å andra sidan realism. Att vara naiv eller ideologiskt förblindad i den här ödesmättade frågan gör att man kan uppleva sig som tolerant och inkluderande och det passar förstås bra ihop med de värderingar av solidaritet man inom vänstern vill följa. Att vara realist innebär att se politiska rörelser för vad de är, för vad de står för i – just det – realiteten. Det är svårt att då uppbåda villigheten att granska sig själv, se sin naivitet eller sin ideologiska blindhet och ta sig ur den. Kort uttryckt; att erkänna att man har fel.
Evdo gick bort 2020 under pandemin, och vi kunde inte vara där vid hans begravning.
Men hans fråga stannade kvar inom mig. Jag lovade mig själv att fortsätta stå upp mot islamism – av lojalitet med alla demokratiska muslimer som själva flytt undan det förtryck som islamister vill återinföra här. Jag vill leva i ett samhälle byggt på demokrati, rättigheter och frihet. Ja, jag drabbas ibland av islamofobi. Men jag drabbas också av islamisternas försök att kontrollera och tysta.
Och här kommer Sverige in.
I Sverige har vi en vänsterman som i decennier format den offentliga debatten – Jan Guillou – och hans hållning för oss rakt in i Evdos fråga.
Annons
Guillou, som med stolthet kallar sig socialist, har blivit en av de första att gå till angrepp när någon granskar islamismens framväxt. När journalister avslöjat radikala imamer, jihadistiska nätverk eller islamistiskt inflytande i föreningar, har Guillou inte riktat udden mot extremisterna – utan mot journalisterna som avslöjat dem. Han har kallat grävande journalister för ”muslimjägare”, avfärdat terrorforskare som ”notoriska experter” och utmålat granskare av jihadistiska miljöer som suspekta aktörer, ibland till och med som ”hatsajter”.
Det var precis den ideologiska blindhet Evdo talade om.
Det är ett märkligt mönster: De som blottlägger antidemokratiska krafter hamnar i skottlinjen – inte de som vill inskränka friheten.
Det var precis den ideologiska blindhet Evdo talade om. Den ideologiska ryggmärgsreflexen där varje granskning av islamism misstänkliggörs som islamofobi, och där vänsterns lojalitet ibland landar hos de grupper som är mest fientliga mot de värden vänstern själv säger sig försvara: jämställdhet, demokratisk frihet, pluralism och öppen debatt.
Evdo brukade säga: ”Om du verkligen är vänster och antirasist måste du stå upp för de muslimer som flytt islamisterna och ta kraftigt avstånd från islamisterna.”
Jag tänker ofta på det.
Och jag tänker att svensk offentlighet hade behövt höra honom.
Det finns alltså en del inom vänstern som anser att man inte kan vara antirasist och samtidigt ta av avstånd från islamisterna. Jan Guillou är ett tydligt exempel.
Onsdagen den 26/11 skrev jag en artikel där jag kritiserade Jan Guillous sätt att förminska invandrarkvinnor. Söndagen den 30/11 går Jan Guillou till attack inte mot mig utan mot Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson. Jag väntar fortfarande på svar.
Nalin Baksi är psykiatrisjuksköterska och medarbetare på Expressens kultursida.
LÄS NALIN BAKSIS TEXT
NALIN BAKSI: Jan Guillou kallade mig detta vidriga 1996
Visa mer