ESSÄ. Från vårt hus, kör till vänster, tvåhundra meter, första till höger, rakt fram trehundra meter, skylt till vänster: återvinningscentral.
Vänster. Höger. Rakt fram. På vägen hem kör jag vilse.
För ett tag sedan var jag i Gamla stan, kulturmingel där Aftonbladet hade sin första redaktion. Jag gick för att känna om den tjurskallige Lars Johan Hiertas ande dröjde sig kvar.
Efter trekvart (sex snittar och fyra glas prosecco) gick jag därifrån. På trottoaren stod några bekanta och rökte och en kvinna jag inte kände igen.
”Jag intervjuade dig för några år sen”, sade hon.
”Hoppas jag hade bra svar”, sade jag.
”Minns du inte?”
”Nej, tyvärr, men…”
”Jaha, det var ju kul att jag gjorde intryck.”
Sedan avbröts vi och jag letade mig mot Slussen.
I mitt fall är varken det ena eller andra sant.
Jag hamnar i sådana situationer. Någon fyllde femtio och firade med mottagning i gamla riksdagshuset. En man stegade fram: ”Tack för senast.” Jag kände inte igen honom och svarade med svävande otydligheter.
När han gått vände jag mig till Johan Hakelius, som jag ännu inte glömt.
”Vem var det?”
”Ni åt middag förra veckan.”
Häromsistens fick min dotter besök från Texas.
”Första gången i Europa?” sade jag.
Min dotter skrattade tillgjort, viskade sedan, ”Pappa, hon bodde hos oss en vecka i fjol.”
Countryartisten Merle Haggard.
Foto: SAM EMERSON / POLARIS POLARIS IMAGES
Öppna bild i helskärm
Boken ”Will you please be quiet, please” av Raymond Carver.
Öppna bild i helskärm
Nyligen nämnde min fru ett besök fyra månader tidigare, då två av hennes systrar kommit från Kalifornien. Jag mindes inte att de varit i Sverige, inte att de bott i vårt hus.
Ingen vill glömmas. Att inte bli ihågkommen visar egen blekhet eller den andres arrogans, men i mitt fall är varken det ena eller andra sant.
Till saken:
År 2006 körde vi runt i USA, jag, Marie och ungarna. På en nästan öde camping i South Dakota parkerade vi husbilen intill en äldre man och dennes son. Gubben hade varit studiomusiker i Nashville hela livet, sonen spelade lap steel i ett band. På kvällen satt vi runt en lägereld, de spelade gitarr och blåste munspel. Jag lånade gitarren och de roades av att en svensk kunde Merle Haggard och Hank Williams. Vi delade två flaskor bourbon och när vi bröt upp efter midnatt var jag på lyset.
Annons
Nästa dag låg jag och läste (Raymond Carver, ”Will you please be quiet, please”), då bokstäverna slutade fungera, blev meningslöst klotter, svart på vitt, streck, diagonaler och bågar.
Jag reste mig: ”Marie, något är fel.”
Sedan började vägglamporna rusa förbi som fönstren på ett tåg i natten.
Jag vaknade med två ambulansskötare lutade över mig, bakom dem står min dotter och gråter. Jag säger, ”Varför gråter Grace?”
På sjukhuset i Rapid City visade magnetröntgen och EEG att jag fått ett grand mal-anfall, den svåraste formen av epileptiskt anfall. Läkaren gav mig medicin och föreskrifter: kör inte bil, bada inte utan uppsikt, motionera försiktigt, drick inte mer än ett glas vin, undvik stress.
Två mexikanska trädgårdsarbetare hade hittat mig på en gräsmatta.
Två år senare, nu bodde vi i Texas, jag var ute och joggade. Den gången vaknade jag i en sjuksal. När man bad om mitt namn hade jag inget svar. Efter ett tag kom Marie in i rummet, då blev jag lugn och visste att allt skulle bli bra. Jag tänkte hennes namn, ”Marie”, och sade sedan ”Roland” till sjuksköterskan. På det hela taget var jag tillbaka.
Marie hade kommit hem till ett tomt hus när jag borde ha varit hemma. Efter ett par timmar började hon ringa sjukhus och lokala barer tills en sjuksköterska svarade att, jo, vi har en medelålders, vit man här, han kom in med ambulans strax efter lunch.
Två mexikanska trädgårdsarbetare hade hittat mig på en gräsmatta.
Ytterligare ett år senare satt jag på sängen och kunde plötsligt inte prata. Tankarna var klara, men när jag skulle formulera dem var tungan limmad vid gommen. Snart övergick det i ett grand mal-anfall. I ambulansen fick jag ytterligare tre anfall. Jag var ganska nära att stryka med den gången.
De gav mig starkare mediciner. I sjutton år har jag sprungit, druckit och stressat utan anfall. Fortfarande äter jag dubbla droger morgon och kväll. De påverkar minnet, fokus, lokalsinne, koncentration.
Roland Poirier Martinsson fördes med ambulans till sjukhus efter att ha hittats på en gräsmatta av två trädgårdsarbetare.
Foto: ADAM WRAFTER / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
År 2014 hade jag symptom som tydde på diskbråck. Marie ordnade en magnetröntgen som bekräftade diskbråcket. Samtidigt hittade man tumörer i sköldkörteln. Vi bodde tre timmar från Houston med världens bästa cancersjukhus, MD Anderson, där opererades jag i nio timmar och genomgick en fem veckor lång, brutal strålningsbehandling. Huden såg ut som om någon attackerat mig med eldkastare. Tumörerna var borta, dock fritt flytande cancerceller i lymfvätskan. Jag gick på kontroller var sjätte månad. För fyra år sedan upptäcktes så flera små tumörer och en ganska stor, som opererades bort. Det lät som sista ronden, men jag äter en sorts cellgift och inget har förändrats. Biverkningarna är en långsammare hjärna (men lika skarp), trött medvetande, svårt att rikta fokus, svårt att på kort tid flytta det som finns i medvetandet till papperet, men texter som betyder något har jag fortfarande som helheter i huvudet, som målningar, som när man rör sig i bekanta kvarter eller minns en särskild tid i livet. Gehöret för textens rytm och melodi har förblivit. Jag trummar takten med fingrarna och hör falska toner.
Annons
Sedan operationen har jag ont i höften och ryggen, smärtan ger inte med sig, så nu äter jag knarkklassad smärtmedicin, bromsmedicin som ger chemo brain, två mediciner mot epilepsin, sömntabletter och har förmodligen en skada i hjärnan. Jag har ersatt Stesolid med långa, dagliga skogspromenader med Blues, vi går fria utan koppel.
När jag inte tramsar skriver jag bättre än förr, friare, våghalsigare.
Inget av detta stör mig särskilt mycket. Jag tar det som en man. Momentär frustration när texten brådskar, förr var jag verkligen otroligt snabb. En av mina böcker, ”Kungen och baronerna”, skrev jag på tre dygn. Den är kort och utgår från ett historiskt skeende jag känner väl, men det är ändå en sällsynt prestation.
Det sägs att Jack Kerouac skrev ”De underjordiska” på tre dygn.
När jag inte tramsar skriver jag bättre än förr, friare, våghalsigare. Jag läser inte sämre. I givna stunder kan jag fortfarande vara en socialt fungerande person. Jag skiljer den glättiga bofinken från den vemodiga lövsångaren, sådant sitter djupt.
Men ibland tänker jag på en man jag skrev fram för många år sedan. Han vaknade på morgonen, plockade upp morgontidningen från hallgolvet, satte på kaffet, vaknade sedan på nytt i sin säng. Morgonrutinen, han hade drömt den. Så steg han upp, inte på nytt, det var ju första gången. Han hämtade tidningen, satte på kaffet. Just som han skulle slå sig ner vid köksbordet vaknade han åter i sin säng. Han hade drömt sin dröm, gick för tredje gången att plocka upp tidningen, fortfarande för första gången. Nu drack han ur kaffet, läste tidningen, gjorde sig redo för dagen, men hans verklighet var opålitlig. Hade han vaknat på riktigt?
Vilken upplevelse hade jag förra veckan? Vilken bank rånade jag? Vem gav jag ett viktigt löfte?
Nu skrivs nästa bok och då och då en kulturartikel, men bara om de kommer till mig utan förvarning. Jag söker inte dem. Därför har vi ont om pengar. Därför hälsar jag inte när vi möts på gatan. Det är inte din blekhet eller min arrogans. Det är livet. Gud är god. Allt är bra och på sätt och vis ganska komiskt.
Av Roland Poirier Martinsson
Roland Poirier Martinsson är författare och doktor i filosofi.