Den moderna staten Israel vilar p\u00e5 f\u00f6rdrivning av den palestinskarabiska befolkningen.<\/p>\n
I den historieskrivning som sedermera segrade, det vill s\u00e4ga staten Israels, kom den palestinskarabiska befolkningens tidvis v\u00e4pnade motst\u00e5nd mot undantr\u00e4ngningen att beskrivas som barbariskt, blodt\u00f6rstigt och terroristiskt, medan f\u00f6rdrivningen av sjuhundratusen m\u00e4nniskor fr\u00e5n hem och jord och f\u00f6rst\u00f6relsen av uppemot femhundra arabiska byar m\u00e5lades i ett f\u00f6rklarande och f\u00f6rsk\u00f6nande ljus. Ganska snart etablerades bilden av att palestiniernas olycka var deras eget fel, att om de bara hade f\u00f6rlikat sig med det sionistiska projektet och accepterat att dela landet med de nya kolonisat\u00f6rerna s\u00e5 hade allt varit frid och fr\u00f6jd.<\/p>\n
Men f\u00f6r frid och fr\u00f6jd fanns knappast n\u00e5gra f\u00f6ruts\u00e4ttningar. Med undantag f\u00f6r en tapper men liten minoritet som f\u00f6respr\u00e5kade gemensam sak med de palestinska araberna \u2013 union, federation eller binationell stat \u2013 hade det sionistiska projektet ingen plats f\u00f6r de palestinska araberna.\u00a0<\/p>\n
Vilket s\u00e5 sm\u00e5ningom ledde till Osloavtalen mellan staten Israel och palestiniernas f\u00f6retr\u00e4dare PLO.<\/p><\/blockquote>\n
Den fysiska f\u00f6rdrivning som \u00e4gde rum 1948, och sedan \u00e4n en g\u00e5ng efter junikriget 1967, och som nu \u00e4r fullt p\u00e5g\u00e5ende i Gaza medelst totalf\u00f6rst\u00f6relse och folkmord och p\u00e5 V\u00e4stbanken (eller i Jud\u00e9en och Samarien som det heter i Israel) medelst statsst\u00f6dd terror, \u00e4r inte en f\u00f6ljd av att de palestinska araberna g\u00e5ng efter annan missat m\u00f6jligheten att leva i fred med de sionistiska nybyggarna \u2013 utan av att de sionistiska nybyggarna fr\u00e5n tidig b\u00f6rjan s\u00e5g de palestinska araberna som ett problem vars l\u00f6sning bestod i att tr\u00e4nga undan dem.\u00a0<\/p>\n
Annons<\/p>\n
Ocks\u00e5 efter det att staten Israel hade bildats 1948 fortsatte den palestinskarabiska befolkningen att behandlas som ett problem. Den fick inte bli f\u00f6r stor (det demografiska problemet) och den fick inte breda ut sig (det territoriella problemet). Problemet med den nytillkomna palestinskarabiska befolkningen p\u00e5 de omr\u00e5den som ockuperades i kriget 1967 (till stor del best\u00e5ende av flyktingar fr\u00e5n 1948) \u201dl\u00f6stes\u201d genom inr\u00e4ttandet av ett milit\u00e4rstyre i vars h\u00e4gn st\u00e4ndigt nya judiska kolonier kunde etableras, det palestinska samh\u00e4llet h\u00e5llas nere och ett system f\u00f6r legal och fysisk \u00e5tskillnad mellan judiska bos\u00e4ttare och palestinska inv\u00e5nare inr\u00e4ttas (apartheid).\u00a0<\/p>\n
N\u00e4r det b\u00f6rjade st\u00e5 klart att detta inte var en l\u00f6sning p\u00e5 vare sig det judiska eller palestinska problemet (vilka de nu \u00e4n var), v\u00e4cktes i b\u00f6rjan av 1990-talet fr\u00e5gan om det \u00e4nnu kunde finnas en v\u00e4g mot erk\u00e4nnande, f\u00f6rsoning och uppg\u00f6relse. Vilket s\u00e5 sm\u00e5ningom ledde till Osloavtalen mellan staten Israel och palestiniernas f\u00f6retr\u00e4dare, PLO, och det hisnande handslaget framf\u00f6r Vita huset mellan Israels premi\u00e4rminister Yitzhak Rabin<\/strong> och PLO:s ordf\u00f6rande, Yassir Arafat<\/strong>, den 13 september 1993.<\/p>\n![\"\"\/]()
<\/p>\n
Det historiska handslaget mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat 1993.<\/p>\n
Foto: RON EDMONDS \/ AP TT NYHETSBYR\u00c5N<\/p>\n
\u00d6ppna bild i helsk\u00e4rm<\/p>\n
Oavsett avtalets svagheter och ol\u00f6sta fr\u00e5gor (de sv\u00e5raste), kunde det f\u00f6r ett kort \u00f6gonblick se ut som om ett historiskt f\u00f6nster hade \u00f6ppnats mot en annan v\u00e4g \u00e4n den som skulle mynna ut i massaker, folkmord, terror och f\u00f6rdrivning.\u00a0<\/p>\n
Tv\u00e5 personer som p\u00e5 n\u00e4ra h\u00e5ll kom att bevittna hur f\u00f6nstret b\u00e5de \u00f6ppnades och st\u00e4ngdes igen var Hussein Agha<\/strong> och Robert Malley<\/strong>, den f\u00f6rre som r\u00e5dgivare \u00e5t palestinierna, den senare som r\u00e5dgivare \u00e5t president Clinton<\/strong>. B\u00e5da var n\u00e4rvarande vid det m\u00f6te i Camp David, USA, i juli 2000, efter vilket Osloavtalet ohj\u00e4lpligt kollapsade och palestinierna \u00e4n en g\u00e5ng gavs skulden f\u00f6r sin egen olycka.\u00a0<\/p>\nNu har de tillsammans skrivit ett slags sorges\u00e5ng \u00f6ver vad som h\u00e4nde och hur det kunde h\u00e4nda och den b\u00e4rande tesen \u00e4r att Osloavtalen, och de alltmer verklighetsfr\u00e4mmande fredsf\u00f6rhandlingar som f\u00f6ljde i dess sp\u00e5r, aldrig f\u00f6rm\u00e5dde konfrontera konfliktens historiska trauman och of\u00f6rr\u00e4tter. D\u00e4rmed f\u00f6rm\u00e5dde de inte heller hantera de krav p\u00e5 \u00e5teruppr\u00e4ttelse och erk\u00e4nsla som drivit den palestinska saken allt sedan staten Israels bildande och ytterst sedan det sionistiska nationsbyggets begynnelse. Att f\u00f6rs\u00f6ka sopa h\u00e4ndelserna 1948 under mattan har misslyckats f\u00f6rr och kommer att misslyckas igen, skriver f\u00f6rfattarna. Den palestinska sidan s\u00e5g Osloprocessen som en v\u00e4g mot fullt erk\u00e4nnande och suver\u00e4nitet, den israeliska sidan s\u00e5g den huvudsakligen som \u00e4nnu l\u00f6sning p\u00e5 \u201dpalestinierproblemet\u201d.\u00a0<\/p>\n
![\"\"\/]()
\u00d6ppna bild i helsk\u00e4rm<\/p>\n
Hamas blodiga attack den 7 oktober 2023 och Israels allt f\u00f6rintande gensvar var inga undantag i konfliktens historia, bara \u00e4nnu en iscens\u00e4ttning av den, skriver f\u00f6rfattarna. H\u00e4r blottlades utan f\u00f6rsk\u00f6nande omskrivningar och ideologiska f\u00f6rtr\u00e4ngningar dess innersta k\u00e4rna. Staten Israel hade inte gett upp id\u00e9n att l\u00f6sa det palestinska problemet genom att s\u00e5 l\u00e5ngt m\u00f6jligt begr\u00e4nsa den palestinska befolkningen i \u201dhela landet Israel\u201d, och palestinierna hade inte gett upp kraven p\u00e5 hemmah\u00f6righet i hela landet \u201dmellan floden och havet\u201d. Den ena id\u00e9n gick naturligtvis inte att f\u00f6rena med den andra, lika lite som det gick att stryka ett streck \u00f6ver det som varit, vilket var vad Osloavtalen i praktiken f\u00f6rs\u00f6kte g\u00f6ra. \u201dMan kan inte g\u00f6ra ett folk till ett demografiskt problem och f\u00f6rv\u00e4nta sig dess tacksamhet\u201d, som f\u00f6rfattarna formulerar saken.<\/p>\n
Annons<\/p>\n
Malley och Agha \u00e4gnar en stor del av boken \u00e5t att f\u00f6rklara varf\u00f6r Osloprocessen havererade och f\u00f6nstret mot f\u00f6rsoning och fred st\u00e4ngdes. I den \u201dsegrande\u201d ber\u00e4ttelsen gjordes palestinierna i allm\u00e4nhet och Yassir Arafat i synnerhet ensamt ansvariga f\u00f6r den israelisk-palestinska konfliktens forts\u00e4ttning, genom att ha tackat nej till vad som av president Bill Clinton och d\u00e5varande israeliske premi\u00e4rministern Ehud Barak <\/strong>lanserades som det mest gener\u00f6sa erbjudande som palestinierna n\u00e5gonsin skulle kunna f\u00e5.\u00a0<\/p>\nEfter den 7 oktober 2023 st\u00e5r det isande klart att i den h\u00e4r historien g\u00e5r det inte att stryka ett streck n\u00e5gonstans.<\/p><\/blockquote>\n
Det \u00e4r en ber\u00e4ttelse som effektivt smulas s\u00f6nder av Malley och Agha. De noterar utan omsvep svagheterna och oklarheterna i Arafats position och person, men de l\u00e4gger likv\u00e4l st\u00f6rre delen av ansvaret f\u00f6r haveriet p\u00e5 Israel och USA genom att visa p\u00e5 den politiska ok\u00e4nsligheten i deras \u201derbjudande\u201d till palestinierna \u2013 i ett skede d\u00e4r snart sagt varje avtalat mellanled p\u00e5 v\u00e4gen mot en slutlig uppg\u00f6relse hade k\u00f6rts \u00f6ver. H\u00e4r stod om inte f\u00f6rr klart att vad palestinierna erbj\u00f6ds var att avsluta konflikten en g\u00e5ng f\u00f6r alla genom att stryka ett streck \u00f6ver historien f\u00f6re 1967 och slutgiltigt ge upp sina krav p\u00e5 historisk \u00e5teruppr\u00e4ttelse.<\/p>\n
Efter den 7 oktober 2023 st\u00e5r det isande klart att i den h\u00e4r historien g\u00e5r det inte att stryka ett streck n\u00e5gonstans. Utan n\u00e5gon form av historisk f\u00f6rsoning mellan de tv\u00e5 folken p\u00e5 den smala landremsan mellan floden och havet kan det heller inte finnas n\u00e5got slut p\u00e5 konflikten mellan dem. I morgon \u00e4r i g\u00e5r, som bokens titel s\u00e5 tr\u00e4ffande sammanfattar f\u00f6rfattarnas erfarenheter och slutsatser.\u00a0<\/p>\n
Hur en s\u00e5dan f\u00f6rsoning ska kunna ske efter ett \u00e5rhundrade av f\u00f6rdrivningar, f\u00f6r\u00f6dmjukelser, massakrer och nu ocks\u00e5 folkmord \u00e4r sv\u00e5rt att se, och f\u00f6rfattarna \u00e4r inte optimistiska om m\u00f6jligheterna. Tv\u00e5 of\u00f6renliga ber\u00e4ttelser om vad som h\u00e4nt och varf\u00f6r st\u00e5r fortfarande emot varandra, den ena tills vidare \u00f6verm\u00e4ktig, den andra tills vidare maktl\u00f6s.<\/p>\n
SAKPROSA<\/p>\n
HUSSEIN AGHA OCH ROBERT MALLEY<\/p>\n
Tomorrow is yesterday. Life, death, and the pursuit of peace in Israel\/Palestina<\/p>\n
Farrar, Straus and Giroux, 272 s.\u00a0<\/p>\n
Visa mer<\/p>\n
G\u00f6ran Rosenberg \u00e4r journalist, f\u00f6rfattare och medarbetare p\u00e5 Expressens kultursida.\u00a0<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"Hussein Agha och Robert Malley deltog som r\u00e5dgivare under Oslof\u00f6rhandlingarna mellan Israel och Palestina.\u00a0 G\u00f6ran Rosenberg l\u00e4ser deras…\n","protected":false},"author":2,"featured_media":101009,"comment_status":"","ping_status":"","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[14],"tags":[22,23,26,27,17,21,24,25,56,58,884,484,45,4185,1340,28,29,15,16,3755,1806,11573,2013,18,34,438,31,33,32,30,19,1515,20,51,52,53,54],"class_list":{"0":"post-101008","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","5":"has-post-thumbnail","7":"category-varlden","8":"tag-breaking-news","9":"tag-breakingnews","10":"tag-featured-news","11":"tag-featurednews","12":"tag-headlines","13":"tag-huvudnyheter","14":"tag-latest-news","15":"tag-latestnews","16":"tag-location-gaza","17":"tag-location-israel","18":"tag-location-oslo","19":"tag-location-palestina","20":"tag-location-usa","21":"tag-location-vastbanken","22":"tag-location-vita-huset","23":"tag-main-news","24":"tag-mainnews","25":"tag-news","26":"tag-nyheter","27":"tag-organization-expressen-kultur","28":"tag-organization-hamas","29":"tag-person-bill-clinton","30":"tag-person-goran-rosenberg","31":"tag-rubriker","32":"tag-se","33":"tag-sections-bocker","34":"tag-svenska","35":"tag-sverige","36":"tag-sweden","37":"tag-swedish","38":"tag-top-stories","39":"tag-topic-bokrecensioner","40":"tag-topstories","41":"tag-varlden","42":"tag-world","43":"tag-world-news","44":"tag-worldnews"},"share_on_mastodon":{"url":"","error":"Validation failed: Text character limit of 500 exceeded"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/101008","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=101008"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/101008\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/media\/101009"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=101008"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=101008"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=101008"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}