Bernarda var en g\u00e5ng ett teaterbarn men \u00e4r en vilsen vuxen nu, sj\u00e4lv mor och scenograf som sin egen mor. Hela hennes v\u00e4rld \u00e4r f\u00f6rgiftad av teatern, och hon \u00e4r d\u00f6pt efter matriarken i Lorcas tragedi. Alla referenser till den sk verkligheten filtreras genom Strindberg och Heiner M\u00fcller, det \u00e4r som livet utspelar sig p\u00e5 en scen i h\u00e5rd belysning.<\/p>\n
Bernarda k\u00e4mpar med sitt eget moderskap, k\u00e4nner sig ofta som en falsk mor, r\u00e4dd att bli genomsk\u00e5dad, gotiskt galen.<\/p>\n
H\u00e4r finns ocks\u00e5 en genomskinlig flicka som viskar genom revorna i tapeten, en osalig ande. Det \u00e4r b\u00e4sta v\u00e4ninnan fr\u00e5n ungdomen, Asta, som g\u00e5r igen. H\u00e4r rullas en fasansfull historia om ond br\u00e5d d\u00f6d och f\u00f6rtr\u00e4ngda \u00f6vergrepp upp.<\/p>\n
\u00a0Bernarda t\u00e4nker sig ibland ett framtida museum, de psyksjuka d\u00f6ttrarnas, och de m\u00f6rdade flickornas kyrkog\u00e5rd. Det \u00e4r ett tema som f\u00f6rfattaren \u00e5terkommer till, som i internatromanen Strega, d\u00e4r varje kvinnas liv \u00e4r en brottsplats som man m\u00e5ste ta kontroll \u00f6ver f\u00f6r att inte g\u00e5 under. Bli en h\u00e4mnd\u00e4ngel.<\/p>\n
Jag har alltid varit ett fan av Johanne Lykke Naderehvandis slipade stil och precisa spr\u00e5k. Det \u00e4r vansinnigt vackert, man vill begrava sig i hennes meningar.\u00a0 Men det \u00e4r som hon den h\u00e4r g\u00e5ngen vill ber\u00e4tta f\u00f6r mycket samtidigt, \u00a0de \u00f6vergivna teaterbarnen, \u00a0r\u00f6k och speglar och ogripbara sp\u00f6ken. Den komplexa mordhistorien hastas trots 300 sidor f\u00f6rbi.<\/p>\n
Det som stannar kvar \u00e4r de f\u00f6rsvunna f\u00f6r\u00e4ldrarna som alltid l\u00e4t sk\u00e5despelarna s\u00e4ga fr\u00e5n scenen det de inte f\u00f6rm\u00e5dde s\u00e4ga till barnen. Och insikten att det \u00e4r man sj\u00e4lv som v\u00e4grar sl\u00e4ppa taget om sp\u00f6ket.<\/p>\n