I k\u00e4rleksmemoaren En bok om sp\u00f6ken skriver Siri Hustvedt om sin d\u00f6de man, f\u00f6rfattaren Paul Auster. \u00a0<\/p>\n
Hustvedt och Auster var ett par i 43 \u00e5r och hon minns att n\u00e4r de flyttade ihop gav de bort alla dubbletter av sina b\u00f6cker och beh\u00f6ll de finaste utg\u00e5vorna. Hon t\u00e4nkte: \u201dDet h\u00e4r betyder att vi aldrig kan g\u00f6ra slut.\u201d \u00a0<\/p>\n
Biblioteket var Austers mest \u00e4lskade rum. Halvv\u00e4gs, fast det visste de inte d\u00e5, in i deras relation ville han organisera om biblioteket. Alla b\u00f6cker i hela huset skulle ordnas. Det slutade med att de gav bort flera hundra b\u00f6cker som de \u201dinte l\u00e4ngre tyckte var viktiga att beh\u00e5lla.\u201d De fick kompromissa och kom fram till en ordning byggd p\u00e5 genre, spr\u00e5k och \u00e5rhundrade. <\/p>\n
En natt n\u00e4r Hustvedt vaknade uppt\u00e4ckte hon att Auster inte l\u00e5g i s\u00e4ngen. Han balanserade p\u00e5 en stege i biblioteket, endast if\u00f6rd kalsonger, och ordnade b\u00f6cker p\u00e5 hyllorna. Hustvedt skrattade men han kom inte i s\u00e4ng igen. Han var tvungen att slutf\u00f6ra.<\/p>\n
N\u00e4r Auster fick cancer skrev hon brev till v\u00e4nnerna, avs\u00e4nda fr\u00e5n Cancerland. Auster sade: \u201dJag vill d\u00f6 i biblioteket. Jag t\u00e4nker mig att vi st\u00e4ller dit en s\u00e4ng.\u201d En m\u00e5nad innan han dog b\u00f6rjade han skriva en bok till sitt nyf\u00f6dda barnbarn, Miles. <\/p>\n
N\u00e4r Auster var d\u00f6d fick Hustvedt st\u00e4ndigt p\u00e5minna sig om vad hon inte kunde g\u00f6ra. Hon kunde inte ringa hem, hon kunde inte \u00e5terber\u00e4tta kosmiska samtal och hon kunde inte prata om middagsmaten. L\u00e4ngre. Efter 43 \u00e5r var det exaktheten i siffran 43 hon hade att h\u00e5lla sig fast i.<\/p>\n
Sjukhuss\u00e4ngen hamnade i biblioteket. N\u00e4r Austers ande var p\u00e5 v\u00e4g att l\u00e4mna kroppen lade Hustvedt h\u00e4nderna p\u00e5 hans ansikte och sade: \u201dGud, vad roligt vi har haft. Visst har vi haft roligt?\u201d Det var vad som kom f\u00f6r henne i d\u00f6ds\u00f6gonblicket. <\/p>\n
Hustvedt sin vana trogen f\u00f6rdjupade sig i forskning om sorg, k\u00e4nde hans n\u00e4rvaro i rummet och ropade: \u201dVar \u00e4r du?\u201d n\u00e4r hon gick i husets trappor och k\u00e4nde doften av hans cigarrer. <\/p>\n
Vid deras f\u00f6rsta m\u00f6te f\u00f6rf\u00f6rdes hon av att han inte f\u00f6rs\u00f6kte f\u00f6rf\u00f6ra henne. De hamnade p\u00e5 en bar d\u00e4r de pratade b\u00f6cker, och hon, den spirande poeten, tog med honom hem. Deras m\u00f6te blev en ber\u00e4ttelse och, skrev hon, i likhet med alla ber\u00e4ttelser fylls luckorna i med ett \u201doch\u201d eller ett \u201doch sedan\u201d. N\u00e4r hon sedan fick hans diktsamling var hon l\u00e4ttad f\u00f6r hon tyckte att den var bra, ingen f\u00f6rtrollning bruten. Efter bara en kort tid sade hon: \u201dDu, jag vill inte bo med dig om du inte gifter dig med mig.\u201d<\/p>\n
S\u00e5 blev det och i \u201dEn bok om sp\u00f6ken\u201d skriver hon efter d\u00f6den, det \u00e4r s\u00e5 osannolikt tydligt, f\u00f6r att h\u00e5lla honom kvar. F\u00f6r hon var skr\u00e4ckslagen f\u00f6r en framtid utan honom. Att han har lovat att komma tillbaka som ett sp\u00f6ke, r\u00e4cker liksom inte.<\/p>\n
Hon drar sig till minnes hur de alltid velat skriva ett filmmanus tillsammans. Det gjorde de, men n\u00e4r filmen var f\u00e4rdig drog de tillbaka sina namn. De hade kul n\u00e4r de skrev, men filmen liknade ingenting de tyckte sig ha skrivit. Efter\u00e5t k\u00e4nde de sig som s\u00e5 m\u00e5nga andra \u201didioter med skrivmaskin\u201d, som n\u00e5gon av filmmagnaterna kallade manusf\u00f6rfattare.<\/p>\n
Andra g\u00e5nger var yrkeskopplingen tydligare, och starkare. Efter en krock i Brooklyn 2009 fick Hustvedt sk\u00e4ras loss ur bilvraket och f\u00f6ras till sjukhus med ambulans. Medan blodtrycket sj\u00f6nk uppmanade hon sig sj\u00e4lv att l\u00e4gga allt p\u00e5 minnet f\u00f6r: \u201dOm du \u00f6verlever kommer du kanske att vilja anv\u00e4nda det i en bok.\u201d<\/p>\n
18 f\u00f6rlag refuserade Austers Stad av glas. 1992 sade han i New York Times: \u201dN\u00e4r jag inte lyckades finna n\u00e5gon som ville ge ut Stad av glas fick jag finna mig i att jag skulle skriva b\u00f6cker som aldrig publicerades. Jag t\u00e4nkte inte sluta skriva \u2013 men jag f\u00f6rlikade mig med situationen, vilket var bra, f\u00f6r d\u00e5 vet man varf\u00f6r man skriver. Det \u00e4r inte f\u00f6r pengarna man g\u00f6r det, inte f\u00f6r ber\u00f6mmelsen, inte f\u00f6r l\u00e4sarna, inte f\u00f6r n\u00e5got annat \u00e4n att man m\u00e5ste g\u00f6ra det.\u201d<\/p>\n
S\u00e5 levde och dog Auster och nu har hans hustru beskrivit livet i, med och genom b\u00f6cker p\u00e5 ett mycket r\u00f6rande och uppriktigt s\u00e4tt.<\/p>\n
Det hela blir inte s\u00e4mre av att hon s\u00e4ger att hon kommer att donera 300 av Austers b\u00f6cker till Paul Auster-forskningsbiblioteket vid K\u00f6penhamns universitet. \u00a0<\/p>\n
Livet som en ber\u00e4ttelse, och ber\u00e4ttelser som livet och biblioteket som ett l\u00f6fte.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"I k\u00e4rleksmemoaren En bok om sp\u00f6ken skriver Siri Hustvedt om sin d\u00f6de man, f\u00f6rfattaren Paul Auster. \u00a0 Hustvedt…\n","protected":false},"author":2,"featured_media":209815,"comment_status":"","ping_status":"","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":"","_share_on_mastodon":"0"},"categories":[67],"tags":[6358,104,1082,17046,34,31,33,32,30,105],"class_list":["post-209814","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-underhallning","tag-doden","tag-entertainment","tag-litteratur","tag-paul-auster","tag-se","tag-svenska","tag-sverige","tag-sweden","tag-swedish","tag-underhallning"],"share_on_mastodon":{"url":"https:\/\/pubeurope.com\/@se\/116348568433929642","error":""},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/209814","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=209814"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/209814\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/media\/209815"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=209814"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=209814"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=209814"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}