{"id":301297,"date":"2026-07-10T05:18:18","date_gmt":"2026-07-10T05:18:18","guid":{"rendered":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/301297\/"},"modified":"2026-07-10T05:18:18","modified_gmt":"2026-07-10T05:18:18","slug":"rolling-stones-foreign-tongues-recension","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/301297\/","title":{"rendered":"Rolling Stones: \u201dForeign tongues\u201d – Recension"},"content":{"rendered":"\n

\"Betyg:\"Betyg:
Rolling Stones<\/strong>
Foreign tongues<\/strong>
Polydor\/Universal<\/p>\n

\"\" <\/p>\n

ROCK<\/strong> Att Rolling Stones<\/strong> f\u00f6r tre \u00e5r sedan fick ur sig \u201dHackney diamonds\u201d<\/a>, deras f\u00f6rsta studioalbum p\u00e5 18 \u00e5r, k\u00e4ndes som ett sm\u00e4rre mirakel. Det var deras avgjort b\u00e4sta sedan \u00e5tminstone 1981 \u00e5rs \u201dTattoo you\u201d och dessutom en skiva som med hj\u00e4lp av unge amerikanske stj\u00e4rnproducenten Andrew Watt<\/strong> lyckades ta det klassiska Stones-soundet in i 20-talet.<\/p>\n

Redan d\u00e5 pratades det om att de hade material till ytterligare ett album och nu kommer \u201dForeign tongues\u201d<\/a>, faktiskt en minst lika \u00f6vertygande samling l\u00e5tar och \u00e5ter med Watt vid rodret.<\/p>\n

Precis som p\u00e5 \u201dHackney diamonds\u201d verkar id\u00e9n ha varit att ge n\u00e5got till alla som n\u00e5gon g\u00e5ng fallit f\u00f6r den h\u00e4r urdefinitionen av ett brittiskt rockband.<\/p>\n

Fyra av de 14 sp\u00e5ren kommer fr\u00e5n \u201dHackney diamonds\u201d-sessionerna, resten spelades in under en kreativ m\u00e5nad i London-studion Metropolis.<\/p>\n

Mick Jagger<\/strong> sa i samband med \u201dHackney diamonds\u201d att det k\u00e4ndes n\u00f6dv\u00e4ndigt att leverera om det alls skulle var n\u00e5gon mening med att sl\u00e4ppa n\u00e5got nytt. Inf\u00f6r \u201dForeign tongues\u201d har han sagt att processen g\u00e5r snabbare numera, n\u00e4r han, Keith Richards<\/strong> och Ron Wood<\/strong> skriver p\u00e5 varsitt h\u00e5ll och det handlar mindre om att jamma fram n\u00e5got i studion.<\/p>\n

En del Stones-k\u00e4nnare menar att det \u00e4r ett annat s\u00e4tt att s\u00e4ga att det prim\u00e4rt \u00e4r Jagger som kommer med l\u00e5tarna, och att han i Watt \u00e4n en g\u00e5ng har hittat en yngre kraft som f\u00f6rm\u00e5r jaga fram det b\u00e4sta ur honom.<\/p>\n

Oavsett vilket l\u00e5ter det \u00e5ter igen h\u00e4pnadsv\u00e4ckande inspirerat.<\/p>\n

Stones \u00f6ppnar, som ett statement, med den tunga garagebluesen \u201dRough and twisted\u201d<\/a>, som de sl\u00e4ppte lite halvhemligt under namnet The Cockroaches<\/strong> i v\u00e5ras, och f\u00f6ljer upp med den mer st\u00e4dade officiella f\u00f6rstasingeln \u201dIn the stars\u201d<\/a>.<\/p>\n

Sedan \u00e5ker skivan vidare med rikliga m\u00e4ngder referenser till olika Stones-eror.<\/p>\n

\u201dJealous lover\u201d \u00e4r en 70-tals\u00e5ngande soulballad med Steve Winwood<\/strong> p\u00e5 Fender Rhodes och Jagger h\u00f6gt upp i r\u00f6stregistren.<\/p>\n

I \u201dMr Charm\u201d har de en inspirerat gitarrtvinnande f\u00f6rf\u00f6relserocker om att det finns fler v\u00e4rden i livet \u00e4n pengar. M\u00f6jligen l\u00e4tt ironiskt av en s\u00e5 ekonomiskt sinnad rockdirekt\u00f6r som Jagger. Kanske \u00e4nnu mer ov\u00e4ntat att han i samma l\u00e5t lyfter fram sig sj\u00e4lv som ett roligare s\u00e4llskap \u00e4n \u201dmad mogul Mr Musk\u201d, men icke desto mindre uppfriskande.<\/p>\n

Den s\u00e4llsynte samtidskommentatorn Jagger blir faktiskt \u00e4nnu mer konkret i countrysnyftaren \u201dRinging hollow\u201d, om det Amerika som Stones har byggt en karri\u00e4r p\u00e5 att romantisera men nu \u00e4r sm\u00e4rtsamt sv\u00e5rt att k\u00e4nna igen.<\/p>\n

Det i f\u00f6rv\u00e4g s\u00e5 omskrivna g\u00e4stspelet av Robert Smith<\/strong> fr\u00e5n The Cure<\/strong> s\u00e4tter ingen st\u00f6rre pr\u00e4gel p\u00e5 skivan, han spelar tydligen lite keyboards i en h\u00f6gst o-gotisk boogier\u00f6kare som heter \u201dDivine intervention\u201d.<\/p>\n

St\u00f6rre avtryck g\u00f6r Paul McCartney<\/strong>, som precis som p\u00e5 f\u00f6rra albumet hoppar in p\u00e5 bas i en l\u00e5t. \u201dCovered in you\u201d \u00e4r det urbant bitterljuva pop-Stones i en l\u00e5t som l\u00e5ter m\u00f6jlig mogenradiohit. De har f\u00f6r \u00f6vrigt ytterligare tv\u00e5 potenta s\u00e5dana i \u201dNever gonna lose you\u201d och \u201dSide effects\u201d.<\/p>\n

Och det \u00e4r givetvis fint att f\u00e5 en sista (?) h\u00e4lsning fr\u00e5n Charlie Watts<\/strong>, s\u00e4rskilt n\u00e4r han l\u00e4gger sin distingerade groove \u00f6ver n\u00e5got s\u00e5 new wave-skr\u00e4nigt som \u201dHit me in the head\u201d.<\/p>\n

Richards obligatoriska s\u00e5ngbidrag, balladen \u201dSome of us\u201d, l\u00e4r vara en vidareutveckling av en l\u00e5t som skrevs redan till utsk\u00e4llda 80-talsalbumet \u201dDirty work\u201d, n\u00e4r Jagger och Richards knappt pratade med varandra och Stones var n\u00e4ra att spricka f\u00f6r gott. Den k\u00e4nns som albumets minst omistliga moment. Men med l\u00e5tens historia v\u00e4rmer det \u00e4nd\u00e5 att h\u00f6ra Jagger hj\u00e4lpa till med refr\u00e4ngen.<\/p>\n

Mest \u00f6verraskande \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s Amy Winehouse<\/strong>-covern \u201dYou know I\u2019m no good\u201d. Hon sj\u00f6ng f\u00f6rvisso The Temptations<\/strong> \u201dAin\u2019t too proud to beg\u201d med Jagger p\u00e5 scen<\/a> f\u00f6r 19 \u00e5r sedan, och texten limmar givetvis t\u00e4mligen perfekt med vad det h\u00e4r bandet alltid har st\u00e5tt f\u00f6r, men det s\u00e4ger \u00e4nd\u00e5 n\u00e5got att rockens mesta \u00e5lderm\u00e4n f\u00f6r\u00e4rar en elev i skolan som de var med och byggde den sortens erk\u00e4nnande. L\u00e5ten g\u00f6r sig f\u00f6r \u00f6vrigt utm\u00e4rkt i s\u00e4llskapet, soundm\u00e4ssigt besl\u00e4ktad med Jaggers \u201dSlow horses\u201d-vinjett \u201dStrange game\u201d<\/a> som den \u00e4r.<\/p>\n

Och precis som Jagger och Richards rundade av f\u00f6rra albumet med Muddy Waters<\/strong> \u201dRolling stone blues\u201d avslutar de \u00e4ven det h\u00e4r med en cover f\u00f6r att visa var de kommer ifr\u00e5n. Chuck Berrys<\/strong> \u201dBeautiful Delilah\u201d<\/a> tolkade de redan i karri\u00e4rens gryning<\/a> men den slidefr\u00e4siga akustiska tagning som den 82-\u00e5riga versionen av The Glimmer Twins levererar h\u00e4r \u00e4r b\u00e5de r\u00e5are och vassare.<\/p>\n

Hur mycket fix och tricks som Watt anv\u00e4nt f\u00f6r att f\u00e5 Stones att skina s\u00e5 h\u00e4r g\u00e5r m\u00f6jligen att spekulera i \u2013 alla som har sett videon<\/a> till \u201dIn the stars\u201d vet att de inte bangar f\u00f6r att l\u00e5ta tekniken skala av n\u00e5gra decennier \u2013 och de som hade problem med hans komprimerade och lite kromade sound p\u00e5 \u201dHackney diamnonds\u201d l\u00e4r knappast \u00e4lska det h\u00e4r heller.<\/p>\n

Men jag klagar inte. Watt och Stones har gjort en skiva som \u00e4r kul att lyssna p\u00e5 rakt igenom, med taggat l\u00e5tskrivande fr\u00e5n Jagger och inte s\u00e4llan rent barnsligt spelsugna gitarrer fr\u00e5n Richards och Wood.<\/p>\n

H\u00e4r finns ingen h\u00f6gtravande ambition att skapa ett konstn\u00e4rligt storverk p\u00e5 karri\u00e4rens h\u00f6st. Rolling Stones vill, som de alltid har velat, bara p\u00e5minna v\u00e4rlden om vilket som \u00e4r det b\u00e4sta rock\u2019n\u2019rollbandet i v\u00e4rlden en g\u00e5ng till. Och till skillnad fr\u00e5n vid \u00e5tskilliga betydligt \u00e4ngsligare tillf\u00e4llen i karri\u00e4ren l\u00e5ter de nu helt p\u00e5 det klara med precis vad det \u00e4r som har gjort dem till det.<\/p>\n

L\u00c4S FLER SKIVRECENSIONER H\u00c4R!<\/strong><\/a><\/p>\n

L\u00c4S \u00c4LDRE SKIVRECENSIONER H\u00c4R!<\/strong><\/a><\/p>\n

F\u00f6lj Aftonbladet Musik p\u00e5\u00a0Facebook<\/a>,\u00a0Instagram<\/a>,\u00a0X<\/a>,\u00a0Threads<\/a>,\u00a0Bluesky\u00a0<\/a>och\u00a0Spotify\u00a0<\/a>f\u00f6r full koll p\u00e5 allt inom musik<\/p>\n

BONUS<\/p>\n

B\u00c4STA SP\u00c5R:<\/strong> \u201dBack in your life\u201d. \u00c4nnu en 70-tals\u00e5ngande soulballad som med sitt mustiga bl\u00e5s och sprakande Ron Wood-solo stegrar sig upp till sex minuter. Kunde ha blivit en gjuten konsertfinal f\u00f6r vilket annat band som helst.<\/p>\n

VISSTE DU ATT\u2026<\/strong> Ut\u00f6ver Jagger, Richards, Wood och ovan n\u00e4mnda g\u00e4ster spelar trogna kollaborat\u00f6rer som basisten Darryl Jones<\/strong>, keyboardisten Matt Clifford<\/strong> och trummisen Steve Jordan<\/strong> p\u00e5 skivan. \u00c4ven Bruno Mars<\/strong>, Benmont Tench<\/strong> fr\u00e5n Tom Pettys The Hearbreakers<\/strong> och Chad Smith<\/strong> fr\u00e5n Red Hot Chili Peppers<\/strong> finns med p\u00e5 sm\u00e5 h\u00f6rn.<\/p>\n

LYSSNA OCKS\u00c5 P\u00c5:<\/strong> F\u00f6rra albumet \u201dHackney diamonds\u201d, 1976 \u00e5rs \u201dBlack and blue\u201d<\/a>, 1978 \u00e5rs \u201dSome girls\u201d<\/a>, 1980 \u00e5rs \u201dEmotional rescue\u201d<\/a>, Amy Winehouses \u201dBack to black\u201d<\/a> och samlingen \u201dThe very best of Chuck Berry\u201d<\/a>. Samt nya Paul McCartney-albumet \u201dThe boys of Dungeon Lane\u201d<\/a>, \u00e4ven det rattat av Andrew Watt.<\/p>\n

L\u00e4s mer