{"id":308595,"date":"2026-07-18T03:23:11","date_gmt":"2026-07-18T03:23:11","guid":{"rendered":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/308595\/"},"modified":"2026-07-18T03:23:11","modified_gmt":"2026-07-18T03:23:11","slug":"doden-ar-inte-vacker-men-borde-skildras","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/308595\/","title":{"rendered":"D\u00f6den \u00e4r inte vacker men borde skildras"},"content":{"rendered":"\n

\u201dS\u00e5 konstigt att <\/strong>d\u00f6den \u00e4r ett helt separat kapitel i livet\u201d messar min kollega. Det \u00e4r mitt i julis ljusa n\u00e4tter och vi t\u00e4nker p\u00e5 d\u00f6den. Han har har precis l\u00e4st ut den nyutgivna lilla skriften \u201dAvled stilla\u201d, av Simone de Beauvoir<\/strong>, om hennes mammas bortg\u00e5ng, efter min ivriga uppmaning.\u00a0<\/p>\n

Vi som jobbar p\u00e5 sjukhus \u00e4r kanske lite mer intresserade av d\u00f6den och d\u00f6endet \u00e4n andra. Det \u00e4r f\u00f6rst\u00e5eligt att man helst t\u00e4nker p\u00e5 annat n\u00e4r sommaren g\u00f6r allting mer levande \u00e4n n\u00e5gonsin. Men varf\u00f6r k\u00e4nns boken s\u00e5 annorlunda, s\u00e5 drabbande? Kristoffer Leandoer<\/strong> sl\u00e5r i sitt f\u00f6rord fast att det kanske \u00e4r den mest gripande bok han l\u00e4st.\u00a0<\/p>\n

\u00c4r det f\u00f6r att d\u00f6endets process \u00e4r besynnerligt oexploaterat som litter\u00e4rt stoff? D\u00f6den \u00e4r i b\u00f6ckerna n\u00e5got avl\u00e4gset, hotfullt. Eller bara ett sp\u00e4nningsmoment, som i de hyllmeter krim som nu slukas i solstolarna.\u00a0<\/p>\n

Varf\u00f6r intresserar sig inte fler f\u00f6rfattare f\u00f6r hur det faktiskt \u00e4r att d\u00f6? Litteraturen borde v\u00e4l handla om alla livets kapitel?<\/p>\n

De senaste \u00e5ren <\/strong>har det faktiskt kommit tv\u00e5 skickliga och detaljerade f\u00f6rs\u00f6k. I sina prisbel\u00f6nta och till m\u00e5ngen spr\u00e5k \u00f6versatta verk ger svenska Lisa Ridz\u00e9n<\/strong> och norska Kjersti Anfinnsen <\/strong>sig i kast med d\u00f6endet i jag-form. H\u00e4r \u00e4r d\u00f6den inte n\u00e5got som drabbar n\u00e5gon annan, betraktad med fasa fr\u00e5n sidan som av de Beauvoir, utan skildrad inifr\u00e5n.\u00a0<\/p>\n

I \u201dTranorna flyger s\u00f6derut\u201d g\u00e5r den j\u00e4mtl\u00e4ndske Bo slutet till m\u00f6tes i sin stuga p\u00e5 landsbygden, med hemtj\u00e4nsten, hunden Sixten och den jobbiga sonen Hans som s\u00e4llskap. I trilogin om den framg\u00e5ngsrika thoraxkirurgen Birgitte (\u201dDe sista smekningarna\u201d, \u201d\u00d6gonblick f\u00f6r evigheten\u201d och \u201dD\u00f6dsverk\u201d) g\u00e5r vi tillsammans mot slutet i Paris med peruker, Chanel f\u00f6r att d\u00f6lja de otrevliga dofterna och en sista, kort, \u00f6m k\u00e4rlek.<\/p>\n

P\u00e5 ytan skilda i geografi, klass och livserfarenheter har Bo och Birgitte \u00e4nd\u00e5 mycket gemensamt. Ambivalensen till v\u00e4lvilliga anh\u00f6riga, som \u00e5 ena sidan mest \u00e4r i v\u00e4gen med sina bekymmersrynkor och f\u00f6rslag p\u00e5 hj\u00e4lp, men som \u00e5 andra sidan v\u00e4cker minnen och tyngd av allt som \u00e4nnu inte sagts, all k\u00e4rlek och sm\u00e4rta i det sv\u00e5raste som finns: att ha relationer med varandra.\u00a0<\/p>\n

Gemensamt \u00e4r ocks\u00e5 deras stora skr\u00e4ck f\u00f6r f\u00f6rlusten av autonomi. Sm\u00e4rta och \u00e5ngest \u00e4r inget mot r\u00e4dslan att f\u00f6rlora det lilla de fortfarande kan best\u00e4mma \u00f6ver sj\u00e4lva. Birgitte \u00e4r r\u00e4dd f\u00f6r att ramla och hamna p\u00e5 sjukhus och funderar:<\/p>\n

\u201dDet skulle vara slutet, sannolikt ett l\u00e5ngt och utdraget slut i en sjukhuss\u00e4ng med lukten av institutionsk\u00f6k h\u00e4ngande mellan de smutsvita v\u00e4ggarna, dagliga bl\u00f6jbyten och en st\u00e4ndig oro fr\u00e5n omgivningen f\u00f6r liggs\u00e5r. I en s\u00e5dan situation \u00e4r jag mest orolig f\u00f6r att alla, \u00e4ven de som f\u00e5r betalt f\u00f6r att ta hand om mig, har slutat bry sig.\u201d<\/p>\n

I \u201dTranorna flyger s\u00f6derut\u201d bryter \u201dde som f\u00e5r betalt\u201d in, instuckna i Bos ber\u00e4ttelse kommer korta noteringar fr\u00e5n hemtj\u00e4nsten: \u201dKl 17.10. Bo sover n\u00e4r jag kommer. Lunchen st\u00e5r or\u00f6rd. Jag f\u00f6rs\u00f6ker med pannbiffar, men utan framg\u00e5ng. Inte ens varm choklad med gr\u00e4dde. Bo v\u00e4grar dusch. \/Johanna\u201d.<\/p>\n

Att v\u00e5rdpersonal skriver att n\u00e5gon \u201dv\u00e4grar\u201d, i st\u00e4llet f\u00f6r att \u201dtacka nej\u201d, \u00e4r en spr\u00e5klig nyans som avsl\u00f6jar en paternalistisk inst\u00e4llning som ofta lurar under ytan. Att tacka nej kan vara det sista autonomi man har kvar. Lisa Ridz\u00e9n har ber\u00e4ttat att hon fick id\u00e9n till boken efter att ha hittat ett block just med hemtj\u00e4nstens noteringar efter sin farfars bortg\u00e5ng.<\/p>\n

Flera g\u00e5nger under l\u00e4sningen t\u00e4nker jag: Hur kan man skriva s\u00e5 h\u00e4r? Hur kan de skildra detta med s\u00e5 stor precision, s\u00e5 stor insikt, s\u00e5 detaljrikt? Hur kan de veta hur det k\u00e4nns n\u00e4r kroppen l\u00e5ngsamt st\u00e4nger ner? Lisa Ridz\u00e9n (1988) och Kjersti Anfinnsen (1975) \u00e4r tv\u00e5 kvinnor l\u00e5ngt ifr\u00e5n sin egen d\u00f6d, Ridz\u00e9n \u00e4r sociolog som forskar p\u00e5 manlighet och Anfinnsen \u00e4r tandl\u00e4kare, performancekonstn\u00e4r och DJ.\u00a0<\/p>\n

Men sen sl\u00e5r det mig: Det h\u00e4r ju s\u00e5 h\u00e4r bra sk\u00f6nlitteratur \u00e4r. Med ordentlig research, nyfikenhet och fantasi kan bra f\u00f6rfattare skildra vad som helst. Kanske \u00e4r jag alltf\u00f6r marinerad i navelsk\u00e5dande autofiktion, f\u00f6rfattare som bara verkar kunna skriva utifr\u00e5n sina egna upplevelser i en klaustrofobisk kulturv\u00e4rld, f\u00f6r att inte k\u00e4nna igen en riktig roman n\u00e4r jag har den under n\u00e4san.<\/p>\n

\n

Jag gr\u00e5ter, t\u00e4nker igen: Herregud, hur kan man skriva s\u00e5h\u00e4r?<\/p>\n<\/blockquote>\n

Bo och Birgitte blir <\/strong>b\u00e4gge successivt s\u00e4mre, vi vet vart\u00e5t det barkar. Genom pl\u00f6tsliga hopp och avbrott i ber\u00e4ttelsen f\u00f6rst\u00e5r vi hur minnesluckor kan upplevas. Den stora tr\u00f6ttheten g\u00f6r sig mer och mer p\u00e5mind, \u00f6nskan om att f\u00e5 sova och vila tar \u00f6ver. Dr\u00f6mmar, barndomsminnen, hallucinationer. Och s\u00e5 f\u00f6rlusten av kroppens funktioner: Birgittes syn f\u00f6rsvinner, snart \u00e4r m\u00e4nniskorna som v\u00e5rdar henne bara ok\u00e4nda r\u00f6ster. Bo kan inte l\u00e4ngre st\u00e5 p\u00e5 benen:<\/p>\n

\u201d\u00c4r kissn\u00f6dig men bara tanken p\u00e5 att g\u00e5 p\u00e5 toaletten g\u00f6r mig utmattad. Jag har sv\u00e5rt att lyfta benen och tr\u00f6ttheten tynger huvudet p\u00e5 kudden. Sticker handen under t\u00e4cket och k\u00e4nner efter i skrevet. Jod\u00e5, visst har de satt p\u00e5 mig en bl\u00f6ja. Den varma urinen \u00e4r sk\u00f6n till en b\u00f6rjan, men n\u00e4r jag t\u00f6mt bl\u00e5san sk\u00e4ms jag.\u201d<\/p>\n

Birgitte betraktar sin f\u00f6rfallande kropp med l\u00e4karens blick: \u201dOrganen skrumpnar under huden. Musklerna f\u00f6rtvinar. Hj\u00e4rtat \u00e4r s\u00e4kert pyttelitet nu. N\u00e5got funktionellt immunf\u00f6rsvar kan man knappast tala om.\u201d Tonen \u00e4r kirurgiskt kall och saklig. Hon och Bo \u00e4r b\u00e4gge f\u00f6rh\u00e4rdade av att ha levt i sammanhang d\u00e4r femininitet och k\u00e4nslor knappast f\u00e5tt ta plats. Birgitte surar: \u201dJag koncentrerar mig p\u00e5 att sp\u00e4nna l\u00e4pparna, s\u00e5 att jag inte ska s\u00e4ga n\u00e5got hatiskt som mitt sista ord.\u201d Simone de Beauvoir \u00e4r inte heller direkt k\u00e4nd f\u00f6r sentimentalitet, i sin skildring av d\u00f6endet h\u00e4rmar hon l\u00e4karnas spr\u00e5k, men f\u00f6rf\u00e4ran lyser mellan raderna, hon kan inte v\u00e4rja sig.\u00a0<\/p>\n

Och s\u00e5 slutet. Stillheten, befrielsen. De anh\u00f6riga som vakar. D\u00f6ds\u00f6gonblicken. Det unnar jag er att l\u00e4sa sj\u00e4lva. Jag gr\u00e5ter, t\u00e4nker igen: Herregud, hur kan man skriva s\u00e5h\u00e4r?<\/p>\n

Det brukar s\u00e4gas att d\u00f6den inte \u00e4r inte vacker. Men kanske \u00e4r det f\u00f6r att vi inte l\u00e4ngre ser den. \u201dDe som f\u00e5r betalt\u201d hanterar kroppen, tvagar och kl\u00e4r den. Vi v\u00e4nder bort blicken. Kremerar helst. Kutymen i Sverige \u00e4r st\u00e4ngda kistor. P\u00e5 retrospektiv-utst\u00e4llningen av fotografen Elisabeth Ohlsons<\/strong> g\u00e4rning som precis \u00f6ppnat p\u00e5 Kulturhuset \u00e4r Stockholm \u00e4r den starkaste delen den lilla ljusa triangeln allra l\u00e4ngst in, bakom ett skynke. I sin egen jag-form har hon tagit en sista bild av sitt d\u00f6ende med sj\u00e4lvutl\u00f6sare, och l\u00e5tit anh\u00f6riga fota henne n\u00e4r hon \u00e4r borta. D\u00f6den \u00e4r h\u00e4r oerh\u00f6rt vacker. Hennes och de andras hon fotograferat i projektet.\u00a0<\/p>\n

Och f\u00f6r alltid lika obegriplig.\u00a0<\/p>\n

Simone de Beauvoir avslutar: \u201dDet finns ingen naturlig d\u00f6d: ingenting som h\u00e4nder en m\u00e4nniska \u00e4r n\u00e5gonsin naturligt, eftersom hennes n\u00e4rvaro s\u00e4tter hela v\u00e4rlden ifr\u00e5ga.\u201d<\/p>\n

Fanny Nilsson \u00e4r l\u00e4kare och opinionsskribent.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"\u201dS\u00e5 konstigt att d\u00f6den \u00e4r ett helt separat kapitel i livet\u201d messar min kollega. Det \u00e4r mitt i…\n","protected":false},"author":2,"featured_media":308596,"comment_status":"","ping_status":"","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":"","_share_on_mastodon":"0"},"categories":[67],"tags":[6358,104,30631,1082,9706,34,30632,31,33,32,30,105],"class_list":["post-308595","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-underhallning","tag-doden","tag-entertainment","tag-lisa-ridzen","tag-litteratur","tag-roman","tag-se","tag-simone-de-beauvoir","tag-svenska","tag-sverige","tag-sweden","tag-swedish","tag-underhallning"],"share_on_mastodon":{"url":"https:\/\/pubeurope.com\/@se\/116938840849972631","error":""},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/308595","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=308595"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/308595\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/media\/308596"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=308595"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=308595"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=308595"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}