”Det var den b\u00e4sta av tider, det var den s\u00e4msta av tider”<\/p>\n
Dickens ber\u00f6mda inledningsrad i romanen Tv\u00e5 st\u00e4der syftade egentligen p\u00e5 sekelskiftet 1800 – men kunde lika g\u00e4rna g\u00e4lla det f\u00f6ljande. <\/p>\n
P\u00e5 Thielska sl\u00e5r Sigrid Hjert\u00e9n an tonen direkt med sin stora m\u00e5lning Maskeraden fr\u00e5n 1916: uttr\u00e5kade ansikten med bortv\u00e4nda blickar, som gapande h\u00e5l i den expressionistiska f\u00e4rgprakten. <\/p>\n
F\u00f6r Ernest Thiels del tog festen slut i mitten av 20-talet, lyckligtvis n\u00e4r staten var stadd vid kassa och kunde ta \u00f6ver b\u00e5de hus och samling. S\u00e5 nu kan vi alla spankulera omkring i ett av landets finaste museer och undra hur kul de hade det, egentligen?<\/p>\n
Ett tekniskt problem som inst\u00e4ller sig n\u00e4r man m\u00e5lar glada uppt\u00e5g \u00e4r hur liv och r\u00f6relse ska skildras, i ett stillast\u00e5ende medium. <\/p>\n
I sin sista, m\u00f6jligen oavslutade och n\u00e4stan fyra meter h\u00f6ga Cirkusscen (1913-14) st\u00e4ller Eug\u00e8ne Jansson m\u00e5lningens blickf\u00e5ng – en atletisk akrobat med en kollega p\u00e5 armen – ovanp\u00e5 en svart h\u00e4st, som tycks p\u00e5 v\u00e4g att dundra rakt ut genom duken.<\/p>\n
Den \u00e4r faktiskt lite sv\u00e5r att urskilja, vilket i st\u00e4llet l\u00e4mnar plats \u00e5t fantasin. Vi f\u00f6rest\u00e4ller oss den frustande r\u00f6relsen under de mirakul\u00f6st stillast\u00e5ende akrobaterna. <\/p>\n
Richard Bergs lilla ”Variet\u00e9” (1887) \u00e4r ocks\u00e5 ett litet mirakel i impressionistisk r\u00f6relseatmosf\u00e4r. Men balens drottning \u00e4r \u00e4nd\u00e5 G\u00f6sta von Hennigs ”Cabaret” fr\u00e5n 1902.<\/p>\n
En dans\u00f6s i r\u00f6tt, nedanf\u00f6r ett m\u00f6rklagt folkhav, liksom v\u00e4lvt – som en svart v\u00e5g – \u00f6ver hennes h\u00e5rt belysta gestalt. <\/p>\n
Och dansen som f\u00e5r hennes kl\u00e4nning att brinna. <\/p>\n