![\"Vit\u00f6n.\"](\"https:\/\/www.europesays.com\/se\/wp-content\/uploads\/2025\/10\/1760622282_807_a0b143e4-4ea0-4d48-81f1-0cd5bd90e2da.jpeg\")
\u00d6ppna bild i helsk\u00e4rmsl\u00e4ge<\/a><\/p>\nVit\u00f6n.<\/p>\n
Bild: Norstedts<\/p>\n
Annons<\/p>\n
Ingen har kommit l\u00e4ngre in \u00e4n Bea Uusma, men fortfarande vet hon inte varf\u00f6r de tre m\u00e4nnen dog just n\u00e4r de \u00e4ntligen n\u00e5tt fast mark efter den l\u00e5nga vandringen \u00f6ver polarisen. Fr\u00e5getecken r\u00e4tas ut och nya uppst\u00e5r. En kv\u00e4ll n\u00e4r hon l\u00e4ser i obduktionsprotokollet fr\u00e5n 1930 sl\u00e5r det henne att hon missat n\u00e5got ytterst v\u00e4sentligt. Alla kvarlevor kremerades n\u00e4r expeditionen \u00e5terfanns, men n\u00e4stan 200 skelettdelar saknas i f\u00f6rteckningen. Om det ligger ben kvar p\u00e5 Vit\u00f6n kan de kanske hittas och analyseras.<\/p>\n
Annons<\/p>\n
Den nya boken saknar \u201dExpeditionens\u201d \u00f6verraskningseffekt, men sp\u00e4nningen f\u00f6rblir andl\u00f6s tack vare f\u00f6rfattarens ofiltrerade upprymdhet inf\u00f6r en t\u00e5gtidtabell fr\u00e5n 1897 eller ett bortgl\u00f6mt glasr\u00f6r med medicin mot sn\u00f6blindhet. Redog\u00f6relserna f\u00f6r hennes vederm\u00f6dor \u00e4r h\u00e5rt komprimerade, hundratals arbetstimmar frystorkade till ett par korthuggna meningar. Hela tiden hittar hon fler v\u00e4gar in i materialet, nya och f\u00f6rb\u00e4ttrade analysmetoder och nya superspecialiserade experter. Hela ber\u00e4ttelsen b\u00e4rs fram av Uusmas lite k\u00e4rva tonfall, det som kan vara klart och kyligt som en sn\u00f6flinga p\u00e5 tungan men som ocks\u00e5 vidgar sinnet in mot ensamhetens och saknadens glaci\u00e4rsprickor.<\/p>\n
Lotta K\u00fchlhorns kongeniala formgivning ramar in och stryker under, och allt detta lyfter \u201dVit\u00f6n\u201d till ett lysande allkonstverk som b\u00e5de skildrar och f\u00f6rkroppsligar en alldeles s\u00e4rskild sorts besatthet. F\u00f6r\u00e4lskelseskimret fr\u00e5n \u201dExpeditionen\u201d f\u00e5r m\u00f6rkare nyanser n\u00e4r Bea Uusma p\u00e5 allvar b\u00f6rjar tvivla p\u00e5 det rimliga i att leva sitt liv p\u00e5 1890-talet. Hon har \u00e4gnat trettio \u00e5r \u00e5t samma g\u00e5ta, utbildat sig till l\u00e4kare f\u00f6r att kunna omvandla sitt specialintresse till forskning och s\u00e5lt sin egen l\u00e4genhet f\u00f6r att kunna chartra det d\u00e4r fartyget som ska ta henne till Vit\u00f6n tillsammans med arkeologer, skeletts\u00f6khundar och isbj\u00f6rnsvakter.<\/p>\n
Annons<\/p>\n
\u201dVad h\u00e5ller jag p\u00e5 med?\u201d skriver hon strax f\u00f6re avresan till Svalbard. \u201dJag h\u00f6r att jag l\u00e5ter precis som Andr\u00e9e.\u201d<\/p>\n
Kanske har hon s\u00f6kt svaret p\u00e5 fel fr\u00e5ga. Kanske handlar allting, alltid, om vad som driver en m\u00e4nniska.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/static.bonniernews.se\/ba\/a0b143e4-4ea0-4d48-81f1-0cd5bd90e2da.jpeg?width=1400&format=pjpg&auto=avif\")