Ibland rinner hela civilisationers uppg\u00e5ng och fall genom en enda grotta, fr\u00e5n stalaktiterna till de framtida vilseg\u00e5ngarna p\u00e5 djupwebben. I titelnovellen ber\u00e4ttas i kollektiv form om en radioaktiv cesiumpump som via ett skrotupplag smittar hela samh\u00e4llen men ocks\u00e5 skapar sj\u00e4lvlysande barnhelgon. R\u00e4dslan f\u00f6r dj\u00e4vulen har f\u00e5tt en sekt att st\u00e4nga in sig bakom st\u00e4ngsel med elchocker.<\/p>\n
Novellerna utspelar sig i gr\u00e4nslandet mellan gammal vidskepelse, ursp\u00e5rad vetenskap och alltid n\u00e4ra vardagsv\u00e5ldet. Ibland har hon ett vidvinkelseende genom tiden men lika g\u00e4rna kan det vara en dialog inne i en fattig ton\u00e5rspojke som efter att ha beg\u00e5tt ett mord ocks\u00e5 f\u00e5r h\u00e4rb\u00e4rgera sitt offer.<\/p>\n
Jag l\u00e4ser den till sidorna tunna novellsamlingen tv\u00e5 g\u00e5nger och \u00e4r djupt imponerad b\u00e5de av hennes \u00e4mnesval, montageteknik och detaljerade spr\u00e5k som ocks\u00e5 det str\u00e4cker sig fr\u00e5n traderade urgamla myter till digitaliserade AI-chefer och Bin-Laden-barer. Liliana Colanzi skriver en kortprosa med h\u00f6g densitet som ibland \u00e4r fantasy och ibland rakbladsvass sk\u00e4r genom samh\u00e4llets or\u00e4ttvisor. Andinsk gotik kallas detta, l\u00e4ser jag p\u00e5 baksidan, mera s\u00e5nt att tampas med!!!<\/p>\n
Men allt \u00e4r inte nattsvart, det g\u00e5r att som ett b\u00e4ltdjur gr\u00e4va sig ut och dr\u00f6mmarna kan krypa ut ur ens huvud och flyga ut i v\u00e4rlden.<\/p>\n